Skidlärarpodden

Joel Baudin (00:00)
Då säger vi varmt välkommen till ett nytt avsnitt av Skidlärarpodden med Joel och Anna. Den här veckan har vi ett litet speciellt avsnitt förr för det här är nämligen vår live inspelning från Idre fjäll den 30 november. Och vi ville hoppa in här och säga ett stort tack till hela gänget på Idre fjäll för att de hjälpte att roda här i land. att stort tack till dem. Tack till dig som lyssnar. Nu kör vi igång avsnittet.

Joel Baudin (00:30)
Varmt välkommen till ett nytt avsnitt av skidlärar podden. Idag befinner vi oss på Idre Fjäll. Vi har den stora förmånen tillsammans Idre Fjäll att befinna oss på Pernilla Wiberg Hotel. Där har tillhandahållit ett rum här för oss. Vi sitter här med 20 plus skidlärare. Vänst skidlärare elite.

Så vi säger väl stort tack till alla er som är här. Men sen säger vi stort tack till Dic, Alex och Tess som har valt att sätta sig i soffan och snacka lite med oss här. Varmt välkommen. Tack så mycket. så jättemycket. Välkommen tillbaka till alla tre. Det är ju kändisar sedan gammalt. Rutinerade poddgäster. Hur känns det för dig, Dic? Jo men det är ju sjukt.

När jag fick frågan så känner jag ju att eftersom jag typ aldrig lyssnar på podd så ser ju inte jag det ni kan se. Ni fattar ju grejen. Och sen när man sitter här så blir det ju jävligt trevligt får man säga. Verkligen. Hur känns det på dig Tess? Nej men kul! Det känns ju roligt att ni vill ha med mig igen.

Verkligen, så det känns hedrande. Det är ungefär ett år sedan. Ja men exakt, det var ju på förra upptakten. stämmer. Alexa? Ja men det är jättekul. Någonstans innerst inne så gillar jag uppmärksamheten. Det är kul att vara här.

Hur känns det? Kul. Jag tänkte att det kommer nog ingen att kolla. Men det här är fantastiskt. Tänk att ni väljer att sitta en lördagkväll och titta på oss när vi pratar. Vi ska prata lite tillsammans. ja. Precis. Vi tänker att vi vill ju verkligen engagera alla er som är här också. Så vi har en liten mick här som jag tänker jag kan skicka ut sen om ni har några frågor till vem som helst.

Men först ska vi väl checka in lite grann. För vi befinner oss ju trots allt på den nationella upptaksträffen för skidlärare i Sverige. Så Anna, vad tar du med dig för en helg? Gemenskap. Det är ju alltid det stora när man får åka skidor tillsammans och glädje. Och sen så är det så kul att åka med så oerhört kompetenta människor hela dagarna som utmanar den och inspirerar den på alla nivåer.

Både i undervisning, i analys, i skidteknik. Och sen så det utmanande underlaget, bollhavet som vi har fått åka i. Det vart ju bättre idag, så det var härligt. Ja, gemenskap. Trenden går åt rätt håll. Ja, verkligen. Alex, vad tar du med dig? Ja, men det var kul underlag idag. Ja, kul åka skidor idag.

Min absoluta huggpunktsänga och åka hit och träffa massa andra människor är också roligt. Tugga skidåkning är det jag tar med mig.

Jag skulle också säga gemenskap, men också vad trött man blir av att umgås med folk. Jag har suttit på ett kontor själv hela hösten typ. Så att komma ut umgås med folk är superkul, men man inser också att man blir lite trött av att vara social och glad. Men det är också en bra uppladdning inför vintern när man ska vara social och glad hela tiden. gemenskap och bra uppladdning både skidsåkningsmässigt och socialt.

Jag är nog ganska mycket inne på din grej där, Tess. Jag jobbar i skogen på somrarna och då pratar man med hackspettar och björnar och hittar roliga svampar. Det kan låta konstigt. Då blir det lite grann också som en social chock när man kommer på sådana grejer. Men alla är ju så jäkla mysiga och vi har ju någon slags gemensam nörderi.

Som jag tycker är coolt. är fan coolt med nerdar.

Ja, och sen om vi pratar underlag så tycker jag att har haft allt. Vi har haft hockeyrink, har haft bollhav och vi har haft gött. Det är ju så det är det vi håller på med.

Vad tänker ni om det här samtalet då? Ja, jag tänker nog just att som du säger att det ska bli ett samtal och sen som sagt eftersom jag inte är så van att lyssna på podd så jag kan ju inte se det ni ser men som jag sa när rummet är fullt så känns det jäkligt hoppfullt. Jag har ju funderat på vad ska vi prata om idag och när vi bollar här så kommer vi fram till att

När man når målet så är det många som slutar. Vad är målet då? Vad tänker du är målet? Jag vet inte. Jag tänker att ibland när man lyssnar på skiljare runtom i Sverige så är målet examen. Jag jobbar med det här och så ska jag ta examen och sedan ska jag gå på universitetet och sedan ska jag skaffa en Volvo och skjuta en ungar.

Det är väl ganska vanligt att det kanske är ohållbart att fortsätta med det här hela livet. Ja, det ju trökigt det. Vi har ju tre exempel här på att det inte är ohållbart, jag. Absolut. Jag har nåt tänkt annorlunda hela tiden. Hade jag valt att gå som...

Dantes som jag var och pratade med kväll som går en läkarutbildning så är det ju liksom efter examen som som jobbet på något vis börjar. Och så har nog jag haft min inställning till grejen sedan jag började. Men då såg det också annorlunda ut att liksom omsättningstiden var.

såg helt annorlunda ut än vad den gör idag. Då jobbar man ju med ganska många. Omsättning på vad då? Hur länge en skidlärare var kvar i branschen. Då var det ju väldigt många som hade examen på alla skidskolor som man var runt på. Då kändes det som att man ville bli en skidlärare. Man kände sig som att man var under utbildning och lärde sig.

under resans gång på något vis. Både på kurserna men kanske framför allt i vardagen eftersom man hade folk runt i kring sig som på något vis kunde hjälpa en och som man verkligen såg upp till.

I många avseenden. Dels förstås hur de åkte skidor. För åka skidor gjorde man ju redan. Och man såg att de liksom hade en bredare skidteknik än man själv hade. Man gjorde ju det man tyckte var roligt. Och sen kunde de göra typ allt kändes det som många gånger. Och sen också när de undervisade så såg man att... De har ju liksom en...

bredare palett och jobba ifrån. Det vart man väldigt imponerad av, och just hur man mötte människor också.

Jag tänker att... Alex, hur tänker du med skidåkning idag? Vad har du för målsättning och vad tänker du om framtiden? Jag tror att målsättningen är i grund och botten den samma. den alltid varit. Det i stort handlar det bara om att åka skidor. Sen är det ju så här...

Jag tröttnar på saker ganska fort egentligen. Jag fördjupar mig super mycket i ett ämne och sen tröttnar jag plötsligt och måste hitta något nytt. Men i skidåkning finns det så många saker att fördjupa sig. Så jag har hunnit gjort en hel del olika delar. Jag tänker att jag började som parkåkare och åkte där. Så gjorde jag det en stund. Sen fick jag för mig åka pucker och gjorde det en stund. Nu har åkt pist några år.

Jag tycker det är rätt kul fortfarande, men framåt vill jag åka mera bana. Jag har inte riktigt tittat ut på Stora Bergen, jag har ju den kvar också. Men det känns som med skidåkning så känns det som att jag tröttnar aldrig på helheten. är lika roligt varje gång första dagen på säsongen så är det bara, ja just det var det här som var hemma.

Hur tänker du med Jag tänker med mål. Det är kopplat till lite okunskap. När jag började som skidlärar skulle jag bara göra två säsonger och växa upp på allt det här. Jag hade ingen tanke på examen. Om den tanken inte ens fanns från början så var det ett slutmål heller. Men de som har det som slutmål kanske heller inte vet vad som bortanför examen.

att det är en okunskap som man inte vet vad det är för dörrar och fönster som öppnas upp när man har tagit examen. Det visste nog inte jag riktigt heller när jag tog examen. Och när man insåg det, det var hur mycket som helst som öppnades och det är ju jättekul att ha kommit dit nu tycker jag. Det känns också lättare att kunna ha kvar det även om man kommer till den punkten att jag kanske inte ska göra en helsäsong längre men det känns ändå lättare att hålla kvar det.

med en examen för att man kan hålla kurser och allt vad det är. Men det här med att du inte har haft nån mål. Det har jag inte heller haft. Så jag känner igen mig så himla väl i det. För det har ju varit planlöst. Det enda jag har velat är att bara åka skidor. Och sen så få ihop pengar så att jag kan betala hyra och mat. Och åka skidor. Sådär, åka skidor.

Och sen så kom det liksom till ett till en punkt där jag inte kände för att flytta längre sådär och då var det ju praktiskt att bo på ett ställe där man sådär där hela livet fungerade. Så då hamnade jag i Sandviken, vilket inte är någon stor skidort, men det är ändå ett berg liksom. Men det gör ju att man kan göra massa andra saker också. Och sen så.

Att man har insett att man kan ha ett vanligt jobb också, kanske inte jobba heltid där men att lösa skidåkningen varje vecka ändå. Det kanske därför man inte slutar för att man inte visste att man skulle ha ett mål. Precis som du säger. tror att det finns något i det.

Ja, exakt. Och då behöver man också någon annan som tror på en. inser man ju. Jag hade nog aldrig känt att jag skulle gå upp på examen. Utan då var det någon annan som stöttade mig och pushade mig till det. Och såg att den potentialen i mig. Så det är man ju grymt tacksamma över att någon annan typ har satt ett mål åt en. För jag är väldigt tacksam där jag idag.

Det håller jag med dig också Anna. Jag kan uppleva att jag aldrig gjort säsong. Eftersom Orsa ligger så nära anläggningen där jag jobbar. Så har jag kunnat leva det vanliga livet hela tiden. Samtidigt som jag har gjort det här. har åkt i jobbet på morgon som alla andra. Fast mitt jobb har varit en annan grej. Sen har gått och handlat på konsum med alla de andra byborna.

Det har jag känt som ett riktigt jobb från det jag började. Att du inte har packat in dig ett säsongsboende och flyttat och flyttat? Nej, precis. Jag har inte behövt gått på fest på kvällarna för att underhålla mig i min mörka håla.

Sen är ju Orsa kanske en mörk hårdare. Men vi har kunnat liksom gjort det på ett annat sätt. Vad blev det du att du har gjort säsonger dess?

Ja, det tycker jag nog. För att jag är från Stockholm ur Sjöbrunnen. Så jag har ändå flyttat från min hemort för att jobba på Romalpin. Sen är inte det säsongsliv i samma aspekt som det är kanske i Sälen eller Åre eller så där. Men jag tycker nog ändå att det har varit säsong. För jag har bott i personalboende och flyttat dit för jobbet och sen flyttat hem. Och jag tycker också att jag har varit säsongare. det aldrig varit jobbet som har varit drivkraften. Det har varit...

sak för att möjliggöra en dröm om annat. Men lyckligt lottad vart jag lurade in på det här. Tycker att det är jäkligt kul nu.

Varför tar man ett år till? Varför du tagit ett år till? Ja, varför inte. Jag tycker att skitkul, det jag gör. Någon tycker att det är värt en lön också. Sen har jag också hittat en kombination väldigt snabbt.

Det blir inte nåt glapp mellan säsongerna eftersom jag jobbar i skogen på barmarkstiden. Så snön sätter stopp för det ena och startar det andra. Så oavsett hur dålig säsongsstart det är kan jag tugga på i skogen tills det finns snö att åka på. Det var väldigt enkelt på det viset tycker jag.

Att jobba med det här som vi gör, jag tänker när vi är här här helgen också som du var inne på också Anna. Det är ju få yrken man har där det finns så mycket passion eller vad man ska kalla det som i det här. Ja för det är ju en lyx att få jobba med sin hobby det inser man ju. Ja precis. Och där kan jag säga innan jag tog steget så tänkte jag faktiskt precis tvärtom att

Varför ska jag åka skidor med folk som inte kan åka skidor? Som också är från en del av Sverige som jag inte vet någonting om. Varken kan jaga eller fiska eller förstå vad som är upp och ner på skida. Så jag tänkte nog någonstans att det intresset kunde bli förstört av att göra det här.

Men det märker jag nu att det är precis tvärtom. Det växer fortfarande faktiskt.

Och sen en sån där gubbig grej som jag börjat tänka på på senare år. Jag är ju faktiskt uppväxt i en generation när inte alla som rördes utomhus hade inte skoter. Det var några få som hade skoter. Så vi använder ju skidor för att ta oss fram. För att göra andra aktiviteter. Att ta oss till stugor och ta oss till fiske och i viss mån också jakt.

Man använder skidor på det viset så att det var en jävligt naturlig grej. Man använde skidor på vintern för att det går inte att ta sig fram på något annat vis.

Ja. Det har jag börjat tänka på mer och mer. tycker det är tacksam för att man har fått vara med på den grejen.

När man jobbar i skidbacken med gäster, oavsett om det är en liten eller stor människa eller om den kan åka på en hög eller lägre nivå, så får man alltid möjlighet att åka skidor med gästen. Så fort jag får glida på snö så finns det ju...

Finns det möjlighet att lära mig själv också? I mitt andra yrke som görs att jag får det här att funka, det är golf. Då står jag ju ofta still och tittar på någon som slår golfbollar. Och där känner jag ju mycket mer att det du pratar om att så här, men orosmoment att jag kanske ska tappa intresset själv. Och det är ju främst för att jag inte får ute över det själv. Men i skidåkningen har det aldrig varit något problem.

finns ju så jävla mycket att roa sig med i en plogsväng också. ni gör ju det. Det är lite för roligt för att lämna. Jag har varit på väg några gånger och känt att nu kanske det dags att plugga till någonting om man har börjat fundera på sådär. Jag landar ändå i att det är för roligt för att lämna och att allt det är någonting nytt som har adderats.

Man har vanligt säsonger och sen kanske man har läst någon annan disciplin. Jag började undervisa funkis och då blev det en ny dimension som adderades på det och skapade ännu mer motivation. Arbetsledarroll och lite ansvar och coachning och hålla kurs i SLAU. Det har alltid blivit någonting som adderats som också gjort det ännu roligare att vara kvar i branschen. Då blir det också svårare att lämna och det ändå tacksam för.

Men för er drivkraft och er eget skidåkande, vad har de här fyra åren som vi har spenderat i Demotimet gett er? Jag kan börja. För mig så skulle jag säga att det har... Jag tycker att jag har varit ganska duktig hela mitt liv på att hålla mig i små bubblor, små trygga bubblor. Och bygga självförtroende i de här bubblorna.

Utan att låta drygg så har jag ganska gott självförtroende i den svenska skidlada bubblan också. Men att få kliva ut på interski och se nya vyer vart till som en ny utmaning. Att få på fyra års tid långsamt jobba sig till den processen eller till det där målet. Det var ett ganska tryggt sätt att göra på att det passar mig.

När man väl var på plats så det såhär, nu är jag här. Det här är skitläsget men också jättekul.

Att få åka skidor med så grymma skidåkare under en så lång period, det var jättehäftigt. Och också få mig själv, jag är en person med ganska dåligt självförtroende tyvärr. Och också så här, okej jag blev fan uttagen till det mot teamet. Så jag ska få åka skidor med de här grymma människorna som jag sett upp till. Att också få en att förstå att gud jag platsar ju ändå här. Och att få åka skidor och inspireras under de fyra åren.

komma till Interski och även där känna att jag är så liten. Men de ser ju inte mig som liten. Att få den påminstning att jag har en plats och har att göra här. Men under de här fyra åren då visste ni inte vad ni jobbade emot riktigt. Förväntan och vad som hände. Hur matchade det med varandra eller hur det var med er? Jag tror det gick ganska bra.

och vika det som hände till det jag ville att det skulle bli. fint. Som tur var var Interski ganska fritt ändå. Till skillnad från alla länder så fick vi välja vilka workshops vi ville gå på. Det vet jag andra länder som inte fick. Så då kunde man styra en ganska stor del.

Vad är det? Isen? Ja.

tycker det är jävla gött det sa jag innan också Tess att... Eller gött, var fel uttryck. Men att du Tess uttrycker dig som nervös tycker jag är så... Det blir så konstigt för mig för att jag upplever dig som en jävla maskin. Ja, coolt. Då delger det ändå bra för Ja, det syns fan inte på utsidan. Hur jävla stabilt som helst i alla lägen.

Då ska jag gå in mer med den känslan att jag bara är en maskin. Men sen också som vi pratade om att känna att man är liten i vissa lägen kanske bara är en naturlig del av livet. Som man på något vis kan acceptera istället för att tänka att det är nånting knas. För det gör man ju vardagen också. spelar ingen roll hur länge man har jobbat så kommer man att ha...

lektioner när man känner att det här varit svårt. Men det ju inte så att man skiter ner sig för det. Så här blir det ju. Så får man skrynkla hjärnan ett tag och kanske man får till det. Om man tänker i vardagen, i gästerrelation, så känner jag att jag kanske har haft mina längsta gästerrelationer med folk där det inte har...

funkat klockrent från start utan man har på något vis visat att man kan anpassa sig och hitta rätt efterhand och att människor kan bli så otroligt tacksamma för det så att det liksom håller för livet. du ge några exempel? Ja men jag har två danska elever faktiskt som jag har åkt med i över 25 år.

Och en av dem var fem år första gången vi träffade oss, och den andra var nio. Och idag kanske inte vi har lektioner på det viset, utan vi gör äventyr tillsammans.

En av dem har aldrig sett fjällmiljö, så vi har faktiskt varit hit och åkt några gånger och gått toppture på Nipfjället och Städjan och så där. Det är jädret coolt. Det vad coolt, då har ni kommit ifrån elev och skidlärare till skidkompisar. och av dem har faktiskt gjort två lite komprimerade säsonger hos oss också som skidlärare. Häftigt. Och flera säsonger i Rebelstalk.

Då har du betytt ganska mycket för hans liv. Det där är också svårt. Jag klappar mig inte på bröstet och tänker att det var jag som gjorde det här. mötet ni har Vi ändå gjort saker tillsammans som har fått ett intresse att växa hos den personen. Verkligen. Båda var ganska krångliga.

starter där jag som skidlare fick. Fick ha samtal med föräldrarna och så där över. Jag kan känna att det var kanske en en språkbegränsning också i vissa lägen att den. En nöjd, trygg och glad.

Femårig dansk kan jag prata jättebra med. Men en missnöjd, upprörd femårig dansk har jag svårt att prata med. Men det kanske jag har med en 35-årig svensk också. Man är inte sitt mottagligaste när man är stressad. Och i en sån situation blir både jag som ledare och deltagaren stressade. Då är kommunikationen svår att lösa.

Jag har tyvärr inga bra erfarenheter av danska barn. Nej. Jag kom ihåg min första säsong i året. Första lektionen och tappade jag bort massa danska barn och kände att jag ska aldrig med i jobb och så skiljade jag. Jag aldrig med några barn. Och så sitter jag här nio år senare så det gick ju bra att se ut men det var ingen bra ingång i min karriär. Det må jag säga ändå faktiskt. Ja, det var svårt. Fast där måste jag få citera en av mina söner som sitter här framme att just

Det är någonting så coolt med danskar som inte är vana vid vår miljö. Att de tycker att det är så jävla fett bara att vara där. Det spelar ingen roll att det är svinkallt och de har is i pannan. En glipa mellan jeansen. undermåliga kläder över huvud taget. tycker de att det är så jävla fränt att vi är här.

Den grejen tycker jag är så skön. Det blir lite som jag har sagt någon gång när man är i Romme också. Det därför jag vill jobba åt er någon dag i vinter. Att med dem som kommer från orter i Sverige där inte heller det här är ett normalt nöje. Att det blir så jäkla skön stämning. Att de är så glada över att bara vara där.

Och så kör man. Och det gör de. Ja, det gör de. De kör. Verkligen.

Jag har aldrig haft erfarenhet av danska gäster alls. Du hållit dig på orter där de inte hittar. vilja säga. De är lätträknade och då har bara sagt English please. Jag Läste. Jag har jobbat i Hemsedalen och på fredagen hade jag fått en grupp med danska...

En hel daggrupp och så säger de så var i Köpenhamn kommer du ifrån? De bara. Det gick ju bra det här från Stockholm. Det har jag aldrig hört talas om.

Tänk om ett livslångt intresse för skidavgång.

Lätt som en plätt tänker jag. Men då kommer jag få släpa den härifrån. Men det är, ja... Hur skapar den det?

Jag har en lätt fråga. Hur hittade du ditt?

Det börjar ju med min bästa kompis tävla Alpint. En kombination av att du redan från Dagis, pratar vi nu, matad med att han tyckte det var superkul att åka skidor. Min familj var inte lika mycket skidåkare så jag fick åka lite skid i slänten hemma hos han. Och sen den andra delen var var döka upp en snowboard-tävling från...

Inifrån Skandinavium tror jag det var. vet inte ens var den lokalen ligger eller låg. Om den finns kvar. Men det var en snowboard-tävling där i alla fall som jag såg på TV. Och då valde jag att gå en annan väg än på Olaan som gick Kalpint. Så skulle jag hoppa och göra tricks. Och i det träsket fastnade jag liksom. Och där har det byggts på. Men jag tänker i det träsket fastnade du och det är ju såhär hemma backe, huddik.

Hopp. sen så det här nötandet. Att hitta rätt. Nu ska jag snurra så här. Nu ska jag göra det där. Det känns som att det är i det här nötandet att hitta det perfekta. Svängen, hoppet, skäret. Allt vad det nu kan vara. Jag är ju egentligen feg.

Det tror man inte alls. jag vet. Men så är det ju. Är man feg tillräckligt länge så kan man ju dölja det till slut när man har tagit sig tillräckligt långt upp av feget. Så jag var ju ganska påhittig på att skapa miljöer för mig själv. Tacksamt att det har varit bra vintrar runt Tulliksvall. Så att jag kunde bygga mina egna hopp hemma på gården. Fick bygga dem i precis den storlek jag ville ha.

Sätta ut någon bygglampa, pappa körde skoter som jag kunde åka bakom för att fart. jag kunde verkligen ge mig själv optimala förutsättningar för det var så en tydlig skillnad i början av min...

hoppkarriär. Så fort jag hade byggt hoppet själv så vågar jag göra någonting i det men kom jag till en skidbacke så var det skräck. Jag tänkte att du hade liksom åkt till Hemmabacken. Nej när jag väl kom till Hemmabacken så var det där som tur var en liten organisation. För att vi skulle få ett hopp så behövde vi runda både.

Huddikalpin och Främjöndet och gå direkt till kommun som faktiskt var de som pistar backen. Så då kunde du bygga dig själv när det hos Då mutade vi pistmaskinesföraren med en bullkrans och så fick vi bygga hopparna själv. Jag var den mest drivna i mitt gäng. Jag fick bygga det där hoppet som jag ville. Då vågar du hoppa? Ja.

För kloket har hand på Alex. Jag är också en jävla feges. Men jag tror att vi är nog lite likadan. Och just när du sa det här med att bygga hopp själv så kände jag att jag är ju fortfarande så här när någon har byggt en park så är jag alltid väldigt misstänksam. Så vad är detta? Har de verkligen gjort rätt? Det här blir nog inte bra för mig. Jag kommer att hoppa kort i det här också och så gör jag det.

Men just när man får bygga själv känner jag att är så pedagogiskt bra om man ska få en hälsosam progression. Man klappar på hoppet innan man åker. Det gör man ju. Mitt insteg i skildläraren är också en kombitjänst där jag byggde park och shapeade parken.

kombination med att jag körde lite lektioner i början. Jag klev upp fem på morgnarna och kratta parken. Sen körde jag lektioner fram till lunch. Sedan hade jag jobbat klart för dagen. På den lilla skitskolan körde vi bara privatlektioner på eftermiddagen och det hade jag inte kompetens för.

Då åkte jag till Grannberg, nu var vi vid Funestaren. Passa inte på kompetens. Det innebär bara göra. Då kunde jag åka från Tändaren där jag jobbade ner till Funestarsberget där mina kompisar byggde hoppen så det kändes också tryggt. Vi påverkade rätt mycket där också. Så då kunde jag åka park med dom hela eftermiddagen.

En till utmaning. Vi skrev så här igår. Ja, just det. Ja, det gjorde vi. Vad är ett ord som beskriver varför du fortsätter?

Passion. Då är det taget. ibland ska man börja.

Skillnad, säger jag då. Få göra skillnad hos mina elever och se den skillnaden. Och också på de som jag utbildar till nya skillnader. Den förändringen i skillnaden är grym att se.

Då säger väl jag utveckling då. Det låter ju kanske lite torrt. Men då tänker jag för mig själv väldigt mycket. Även om jag fattar det som Tess säger också och jag uppskattar den med. Men jag känner själv att det är en sån jäkla fördel att jobba på ett sätt. När man träffar så mycket olika människor och är man lite intresserad så...

Man lär sig så otroligt mycket, även om andra saker än det här som vi håller på med.

Nu sticker jag ut hakan och säger att jag är kanske inte jättetrevlig att möta i sådana här TP-spel. För att jag har åkt med så jäkla många människor som kan så jäkla mycket saker. Som man har pratat om och jag tycker att det är otroligt intressant. Folk som man åker med kan ju så jäkla mycket. Sen råkar jag då kunna lite grann om det här.

Förströelse, underhållningen som vi håller på med i backen. Men de kan ju oftast... Riktiga saker. Mycket viktigare saker. Vilket är jäkligt kul. Då har ju du också varit nyfiken. Ja, absolut. Nyfiken. Och det har jag nog efter min... Min morfar har kanske varit min så här mänskliga idol ganska mycket. Han var nyfiken. Och han var ju född typ 1917, eller vad det var.

förd utan elektricitet och grejer med massa sådana grejer. Ändå, som gammal, när min pappa hade en datafirma, då vet jag en gång när hans fax hade gått sönder på den tiden, så säger morfar, ska inte jag titta på den, jag kanske kan laga den. Det är fan coolt.

Jag födde 1917 utan el och tänker att hur svårt det vara att laga en fax. Ja men exakt. Tänk om han hade det självförtroende. Ja precis. Men det byggde ju på nyfikenhet. Jag tror också att kan laga en fax. Jag tror det är där när skrivaren går sönder på jobbet.

och bara flyttar på er. Jag drar ut allt och stoppar in allt. Det måste ju vara samma sak. Fast fax är nog lite konstigare. Ja, det kan ju tyckas konstigt. Man är uppväxt med en le och sen ska man laga en fax. Coolt i skillnaden.

tänker lite grann att ska vi ta lite frågor? Ja. Är det någon som har någon? Erik?

Kan ni prata om livslångt, skillnadsrätt och hur ni bygger? Kan ni förtydliga lite mer vad ni gör på barmarkperioden? För att inspirera lite till hur man kan bygga ihop hela året. Jag har fram tills september i år. Just gått fram och tillbaka, barmark och vinter. Jobbat mycket butik, restaurang. Hade tur.

Jag jobbade på Rustaf faktiskt, i Borlänge. Det var alltid någon som var sjukskriven. Det kanske inte ens var kul. Men var någon som var sjukskriven och var någon som var mammaledigt. Så jag kunde gå på ett vikariat från maj till lucia. dock fyllde jag liksom hela mitt år. Så där kunde jag gå fram och tillbaka i flera år. Så det var ju grymt. För det är lite jobbigt att söka ett nytt sommarjobb varje sommar.

Så man förstår i den aspekten också av att lägga av för det blir en process. det är nog också en nyckel att försöka hitta någonting och gå fram och tillbaka till. Då kan man hålla på ganska länge. –Hade det förändrats nu i september? –Nu har gått på en helårs tjänst på Romä, så nu är jag fast anställda.

Hur känns det då? Superskönt. Kan man bli vuxen på riktigt och ta lån och grejer och gå på bankmöten, pensionssparing och så där. det känns som ett stort steg i livet också, jag måste erkänna det. Kul. faktiskt. Jag började med att hoppa mellan skidåkning och jobba fiskebutik ett par år. Det var också en hobby här.

till att jobba på skidgymnasium och fick en ferietjänst som man har sommarlov och grejer. Då passar jag på att bli tillräckligt bra på att spela golf så att jag kan komma in på en golftranarutbildning. Det vad jag gör nu på sommarloven, jobba som golftranare.

Det är ju en kanonkomba tycker jag. Fiskebutiken var den hemma i... Fiskebutik hemma i Håddexvall. Det var ganska iskallt att jobba fiskebutik på vintern. De ville ju inte ens ha mig där på vintern. Det var ganska naturligt att blämna.

Jag har egentligen samma grej som dig Alex. Jag har ju också ett sommarjobb där de inte vill ha mig på vintern vilket är jättegött i skogen. Sen har jag ju den arbetsgevern som jag har haft på barmarken har kanske också hjälpt mig ganska mycket att hålla i det här för jag har haft en enorm frihet där för under en ganska lång period så jobbar jag också delvis med skidåkning även sommartid eftersom jag jobbar på en...

en utbildning i Orsa där vi utbildar skiljare under två år. Då kunde jag gå in där och jobba en eller två dagar i veckan med fysisk träning och prata lite teoretiskt kring skidåkning och sådant där. Det var ju otroligt utvecklande för mig. Jag brukar säga det ibland, det var ungefär som att 60 laborator själv som man kunde pilla med. Utvecklande i form av att hålla kurs också eftersom vi hade så lång tid. Jag tror att vi hade

Kanske du kan hjälpa mig Erik, men jag vet inte hur många skidåkningsveckor vi egentligen hade på en vinter, men det var många tillsammans. Vilket gjorde att man kunde testa grejer och man kunde märka att det här gick käpprätt i diket. Men sen hade man ändå tid att kratta ihop spektaklet till att bli någonting innan vi slutade.

Men du säger att du jobbar i skogen. Vad gör du där? Jag jobbar fysiskt i skogen också. Jag röjer och hugger, det väl det jag har hållit på med mest. Sen har jag också jobbat lite med naturvärdesbedömning och avverkningsplanering och sånt där också. Det var också en sån där grej tror jag som man kan uppleva kanske när man är i den här branschen. Att jag hade röjt så länge.

och huggit så länge. Så tänker man, nu börjar jag bli gammal också och jag kanske måste lära mig något annat eller jag kanske måste få något mer stabilt eller vad man ska säga. så provar jag det ett tag. Men då märkte jag att då var det här igen som jag inte gillade. Jag var ju ansvarig för skidskolan också under sju år.

Och kände att ju större skidskolan var, ju mindre tid fick jag i utomhus, i backen med det som jag egentligen tycker om. Och det var lite lika med det här inom skogsarbetet. När jag gick in på avverkningsplanering så var det massa andra konstiga grejer. Att jag ska skriva brev till någon dam i Djursholm som äger skog som jag måste åka över med en skogsmaskina. Det var mycket knöl.

Jag tycker på något vis om att när jag tar av mig hjälmen, för jag har ju faktiskt hjälm året runt då. När jag tar av mig hjälmen och stänger av liften eller sågen så kan jag åka hem och inte grubbla så mycket mer över det. Då kan jag leva, leva life. Umgås med familjen och ägna mig åt andra fritids... sysselsättningar!

Jag tycker också om att fiska. Vi har aldrig fiskat samman. Nej det har vi inte. är dags snart. Du känns ju så jävla mycket mer genomtänkt än jag. Jag är ju mer en sån springer runt och slänger i lite här och där. Jag har och med hört att Alex har koll på månfasen när hon fiskar. Och visst har du fångat samma jädda tre gånger också? Ja det har jag också. Det var två gånger samma dag och en gång våren innan. Och hur vet du det?

Ett prickmönster på en jädda är som ett fingratryck. Lyckas man fota samma sida på jäddan alla gånger. Så kan man ju. Det där händer aldrig med mig. Mina fiskar hamnar i magen eller i frysen. senare i magen. Alldrig i vattnet igen, nej. Månfasen ska man inte underskratta.

Hur ska den vara? Det är alltid relativt. Hur många fiskearter finns det, Alex? Hjädda. Det är ganska många. Det är ganska kul när folk säger att inte om fisk. Det finns tusentals arter.

Ja det måste det göra, det finns ju skitmånga, jag kan inte svara på många skits. Det finns 27 stycken i, som finns i Helsingland i alla fall.

Vad säger ni om kvidd? Elritza? Ja, elritza. säger det? Ja. mycket jag bidra med. Jag kör löft för det. I Stockholm finns det ju knappt någon fisk. Stockholm ström är ju sjukt artig. Östersjön är lite mer döttig. Jag har suttit pratat om det här på middagen. Stockholms skärgård har också en gång i tiden varit världens bästa gäddfisk i vatten.

Missade du det eller? Ja, det gjorde jag absolut. Jag var där. Vi har fler frågor. Ni snackade tidigare om att ni inte har upplevt att jobbet har liksom tagit bort glädjen från skidåkning eller inte tappat glädjen för jobbet. Det är ju ändå ganska många som gör det.

Vad tror ni att det beror

Jag tror, gissar, att det finns andra drivkrafter som drar den åt andra håll. Man är nyfiken på annat. Det måste man vara också.

Och också när man... För många säger så gud vad kul, lyx att du får vara ute och åka skid varje dag när du jobbar. Ja men så är det ju. Men samtidigt är det kanske inte... Jag åker inte skidor på min nivå när jag har barngrupper. Så det går ändå att skilja på jobb och passionen för skidåkning. Att man drivs av att jag älskar åka skidor, men jag drivs också av att undervisa. Och att det inte behöver utsluta det andra.

Ja men precis som du säger, att målet kanske är att ta sin examen, att utvecklas i sin roll och att examen och att få åka mycket skidor på hög nivå, det är en målsättning. Men att det finns en annan drivkraft att utveckla andra i positiv, jobba för andras positiva utveckling, varsut kommer till skidor eller så människor. Att den är också med i vågskålen för då

Blir det klar här, då finns ingen drivkraft kvar som puttar det vidare. Den här tar jag aldrig slut. Man kan ju alltid utvecklas som människa, var man än står. Den kanske behöver finnas för att man inte ska vara skidåkningens drivet i yrket.

Det har varit mycket Det är en ganska liten anläggning. Skilskolan har varit delaktiga i hur vi formar området. Man kan kalla det för vårt klassrum. Vi har haft ganska fria händer att utforma det som vi vill ha. Det börjar kanske i det lilla.

nybörjarområdet där man börjar använda terrängen på ett sätt som man tycker är... skapet så lugnt klassrum som möjligt. Vi jobbar åt oss en egen lift för ganska länge sen det bara vi är. Vi nätar på ett sätt så att alla kan jobba med lugna rösten. Det finns ingen hårt att köra in i. Där börjar resan. Sen har vi jobbat jättemycket med...

utvecklande miljöer uppe i backarna också där vi röjer så att vi kan åka utanför de pistade områdena med alla nivåer. Där har vi också haft en tanke med oss hela tiden att den kulturen att sätta med och länge att många gånger, även med ganska ovan att åka det så kanske det var säkrare i vissa fall att åka utanför pisten än i pisten.

Eftersom terängen i sig skapar utmaningar. I en slät, blå back kan ett litet barn få en ohälsosam hög hastighet. Fast den egentligen inte kan åka skidor. Det är ganska lätt att åka rakt ner där det är slätt. Farten kan bli hög. Men är utanför backen blir farten sällan så hög.

för att underlaget är ojämnt och även barn förstår att det är oälsosamt att åka in i träd så därför försöker man leta efter ett sätt att ändra riktning. Men egentligen så det du beskriver det ju inte bara ett skogsparti.

en bra nätning och en egen liv. Det du egentligen beskriver är en arbetssituation där ni som arbetar där får vara med och utveckla. Ni får driva utvecklingen. Det gör att ni verkligen får jobba utifrån egna tankar och sådana saker som faktiskt gör skillnad för er i er vardag. Tillsammans har ni jobbat med utveckling av

Eran egen roll. Det tror jag att man behöver för att fortsätta. För att inte tappa intresset.

Jag bor i Sandviken och det jättemycket fabriksarbetare där och de tycker att det lyssnar på väldigt många som jobbar i fabriken. En del älskar att gå ställa sig vid bandet, göra exakt det man ska och gå hem. Medan den andra personen väntar. Vi gör det så här, men om vi har det på det där stället på bandet stället, då kommer vi kunna göra dubbelt så många. Så att hela tiden de får utveckla.

sin drivkraft till att vara där och den handlar ju om att ta kontroll över sin egen arbetssituation. Och då blir det ju hållbart. Och det tycker jag att har varit väldigt... Det var ganska enkelt. Nu beror det på vad man har för ledning också, hur stor organisationen är. Men vi har alltid upplevt att om vi...

Vi presentera vad vi vill göra, varför vi vill göra det, och beskriva hur mycket det kommer att kosta. Så har det alltid varit väldigt enkelt.

och få det gjort.

Ja. Om jag ska gå tillbaka till frågan från Johan så tänker jag, jag har också tänkt lite på den en stund. Det skulle också kunna vara liksom målbild och upplevelse inte klaffar. Det är skav på något vis och det kan ju vara sådana jävla små saker. kan ju vara som att man vill jättemycket men pexen har ju ont.

till att man inte har fått tillräckligt stöd på en kurs om man bara har grinande ungar hela tiden i arbetslivet liksom. Det kan ju vara tärande också. Man får knippa skidor och ta med någonting annat. Ja. är roligt.

Har vi fler

I lärande situationer mot andra personer försöker jag skapa... Jag jobbar mycket med att skapa yttre fokus just nu. tycker det är intressant. Vad tänker du på när du yttre fokus? Någonting som är utanför kroppen. Både nära som till exempel en...

En piexa eller en skida men också saker som är längre bort i horisonten. En bollflykt till exempel i golfen istället för att tänka på hur armbågen ska röra sig. Och sen försöker jag också lära mig att hålla käften mer. Så att de får uppleva...

feedbacken själv istället för att jag ska direkt gå dit och bara säga shit det där var bra och så förstöra upplevelsen egentligen. de bara helt plötsligt så flyttar de fokus från känslan av det de gjorde till att jag sa att de var bra och så har de glömt bort den känslan. Så försöka utmana mig själv och hålla käften. Det mycket lättare i skidbacken än vad det är i golf. För i golf står jag där och senare slår 14

bunkerslag som inte kommer ur sandlådan och sen det femtonde sätter dom och då är det ju ganska lätt att bara såhär, yes, nu satt den. Men lära mig att hålla käften där tycker jag, när det kommer till det där. Sen i min skidåkning så är det ju en evig struggle, jag bli... jag vill bli bättre på att svänga åt Sverigeser. Ska vi konkretisera det så ställer jag mig lite längre bak på härden när jag ställer mig på...

på högerfoten än när jag ställer mig på Sverigeser. Jag försöka jobba mig lite längre fram på högerfoten. I växlingen. Jag jobbar nog mycket med att pusha mig själv utanför komfortzonen. Jag tycker det väldigt bekvämt att åka i en sån här mysig, gosig mellansväng. Älskar jag. Så att lite mer fort, fel och farligt kanske.

Tänja på gränserna lite för att utmana mig och utveckla mig själv som åkare. just nu brinner jag väldigt mycket för att pedagogiskt och så här att coacha andra i min roll som arbetsledare. Att göra dem till bra skiljare och se deras utveckling. nog det som driver mig mest just nu.

Jag har jobbat länge med det som du sa Alex och försöka hålla käften lite mer. Men jag har gett upp den kampen. För jag märker att jag tycker om det. Men några pedagogiska grejer som jag jobbar med så tänkte jag på en sak som du sa Alex och jag också. Försöka göra det och skapa situationer där åkaren kan ge sig själv sin feedback.

i form av någon inre feedback. Man känner att man att man lyckas utan att jag behöver säga det. Det är också vetenskapligt belagt att inre feedback är en jävligt stark grej som gör att saker sätter sig. Sen i mitt eget agerande, även om jag har märkt att jag kan inte hålla käften, så har jag ändå försökt att.

jobba så lite jag kan med värderande ord. Men det är ju jävligt svårt, så det tror jag inte är ett arbete som kommer att ta slut, på något vis försöka lämna värderingen åt den jag åker med. Men sen vet jag ju också att vissa ord kan ju vara färdigvärderade hos mottagaren, även om fast jag tycker att är ett ord utan värdering så kan värderingen finnas hos...

Jag det ganska länge och fortsätter den kampen. För den känns det som jag kommer framåt med. Inte som den här med att jag ska sluta prata. För den kommer jag ingenstans med. Då kanske det är verkningslöst att jobba med den. I egen åkning så är det ganska...

Mycket egentligen, både att komma utanför konfortzon i vissa lägen för man märker att man blir trygg i det man gör och man får lov att... Där har jag faktiskt börjat betta lite med deltagare både på kurs och i vanlig gästundervisning. Om de säger att de vill göra någonting som är utanför deras konfortzon så försöker jag göra samma sak under kursveckan. Att jag också ska göra någonting.

Fistbampar för det är lite coolare än high five. Det är ju i klass med fredagsmys nu men det lite coolt alls. Sådana grejer. Rent tekniskt i åkningen så är det nog ganska mycket hur jag kan tillåta lårbenet och rotera med skidan i sväng att skapa stort rörelseutrymme.

Det har man fått pissig feedback av folk som tittar på en åka. säger att skidorna står så här när du är på väg att växla sväng. säger jag då. För jag vill det. Här är också inställaren att låta väckenbenet peka ganska mycket nedåt. exakt. Sätt berörelsen där det är möjligt att göra det.

Jag upplever också att det är svårt att hålla gamla ytterskidan tillbaka. den avlastas så vill den gärna vridas i den riktning som bäcken ben pekar. Men då går jag in ibland och tittar på eliten och säger att de gör det också. Fast det hinner vi inte se för de svänger så jävla fort. Vad jobbar du med då Joel?

Allt. Tycker om sig själv lite mer. Nej, men här är ljud. Du är den sista Joel, för vi andra gör ju redan det. Alltså tycker om dig. Konstant rörelse. Det var en konstant dynamik. Men det är så långt som man jobbar på. Det är så långt i marken.

När det kommer till skidåkning så har jag under sommaren skruvat ihop ett par SL-stavar till mig själv. Så nu har även jag ett par. Sen behöver jag inte rycka ungarna så ni får för mig att testa en... Jag är även slalomtränare när vi har sådana banor. För annars åker jag bara banorna som är GS, alltså Storslalom. Så nu...

Förra året avslutade jag det med oss av. Nu ska jag också klara av de där banorna. Så nu har jag skydd på ett par stavar som ligger i bilen. Så det är mitt mål i vinter. Och ta mig ner för en SL-bana. Står du med benskydd då som tränare också eller? Nej, det behöver man ju inte. Jag har ju pixor.

Det är olika hårda du börjar ha. Jag åker inte så fort heller. Och sen åker de inte på A-köp, de åker på B-köp. Det är så jävla coolt, Anna. är 50-årskrisen. Ja men han kopplat till det här med comfort zone. Det är långt utanför min comfort zone. Vi behöver en slalomtränare. Jag kan ta det. Nu ska jag prova att åka slalom också.

Ja, men det börjar... Ja, det där... Ja, jag vet. Ja, jag gillar det. KBK. Med skidor på fötterna kan man få ett jävla självförtroende. Vi har ju faktiskt en annan son som brukar säga ibland att om skidorna sitter kvar på fötterna då kan man inte göra illa sig. Äh... Hälsena en berg.

Han är inte i den åldern. Det är ganska roligt. Ganska pushande för oss. verkligen. Det jag absolut att ifrågasätta. Tror han på det så räcker det. Ja, det räcker långt. Härligt. Nu har vi pratat en timme. Det gick fort.

Jag tänker såhär, vi kan väl checka ut. Ja. Så får vi innan barnen stänger. Vi ses i baren eller vad var det? Ja, just det. Alla frågor tas i baren. Tess, vad checkar du ut med för känslan nu? En god känsla. Jag klarade det här fast jag var nervös. Jag är en maskin-dick. Och jag kan fixa fax-maskiner.

Vad checkar jag ut med? är positiva känslor. Längda tills jag får komma hem och slipa skidorna. Jag tyckte det var skönt att vi var så många. På något vis gjorde det allt tryggare. Vi var tre, ni två och så sitter ni här.

Så jag har också jävligt positiva känslor. Att vi var tre gjorde ju att timmen gick sjukt fort. Tänker man säga att det här är själv en timme. Jag vet att jag aldrig klarar det men det har varit mycket tråkigare. Känner du det? Blodt. Nej men man kan ju undra hur man tänker så här. Man behöver ju inte berätta för folk att man ska...

åka slalombana så jag har lite panik då, ångest. Det var väl ett härligt satsmål. det var ju... Hur måste du göra det? Jag har förstått det. Utnyttar du det positiva i grupptryck? Just det, tack. Då checkar ut med en känsla av grupptryck. Det lät inte jättemycket bättre än press och panik faktiskt.

Ja, men då kan jag avsluta. Jag känner en stor känsla av tacksamhet. Tacksamhet för att ni kom hit. Tacksamhet för att ni lyssnade på den här idén som bara... med vårat kassaljud och DIY liksom. Det är vi evigt tacksamma för. Så, ja, tack för att ni tog er tid. Och gick utanför konfortzonen. Tack för att ni gick på här. Stunt tack Joel och Anna.