Skidlärarpodden

Joel: Välkommen till avsnitt två
av fråga Skidläraren och i dag ska

vi prata om våra reflektioner efter
block ett på årets skidlärarexamen.

Jag heter Joel Baudin och med mig har
jag Anna Norlin Berg, allmänt badass på

skidor och ordförande i examens nämnden.

Anna: hej.

Nu har det gått några dagar sedan
vi sågs på block ett i Ramundberget.

Joel: Om man ska göra någon form av
väder summering så hade vi storm.

Kunde inte åka på måndagen.

Tisdagen var utmanande men med mycket snö
och sen var det två fantastiska dagar.

Ni behövde ju skruva om lite i
planerna då och hela den biten.

Hur?

kändes det från insidan?

Anna: Ja, vad är det man vill
göra i sådana här tillfällen

där man ska göra bedömningar
som på riktigt är avgörande för.

Var väl förberedd och ha koll
på allt, allt allt precis allt.

Vi hade ju tänkt att vi skulle
åka i Ramundberget i de backarna

vi hade tänkt att vi skulle
testa de är sex olika moment.

Vart ska vi börja?

Vart ska vi stå?

Hur långt ska vi åka?

Men hela Ramundberget
var i princip stängt.

Det var en knapplift som gick i
barnbacken så vi fick ju packa in

oss i bilar och åka ner till Funäs
berget för att åka där istället.

Då kunde vi åka igenom alla svängar.

Vi var överens om hur det gick
till när vi bedömde, hur vi skulle

visa vad vi skulle titta efter.

Så alla de kriterierna hade vi koll på.

Sen fick vi gå på känsla och lokalkännedom
när vi hade våra test moment i backen.

Det som påverkade oss mest var väl att
det hade blåst och snö allt ganska mycket

under både söndagen och måndagen vilket
gjorde att den terrängen som vi hade tänkt

testa två av svängarna i såg det ju helt
annorlunda ut måndagmorgon när vi kom dit,

för genomåk mot vad det gjorde när vi åkte
det sista gången på eh onsdag eftermiddag.

Det var ju som en annan backe nästan.

Och det visste vi ju allihopa och vi
visste också att det skulle göras minst

50 genomåk och där innan vi började
testandet så att vi var ändå, hade gott

mod nog och tänkte att det här kommer
ändå bli den terräng vi har tänkt oss.

Vi nöjda med utfallet av terrängen.

Vi valde också att lägga två moment i
samma backe utifrån väder förhållanden

och det brukar vi kanske inte göra om vi
inte måste ha det skönt och åka runt lite

då får åka upp sig lite mellan testbanan.

Joel: Men får vi berätta i detalj vilka
svängar vi åkte och vart vi åkte nånstans?

Anna: Designat absolut göra.

Alla som är med på examen vet ju
kriterierna och vet ju svängarna

så det är bara att ringa nån som
har varit där så blir det ute sen.

Det är klart vi kan gå igenom dom.

Joel: Ja, jag ska göra det ut
minne, annars har jag antecknat.

Vi var i Ramundberget och vi höll oss
egentligen för den som är bekant med

Ramundberget så höll vi oss en väldigt
tajt del av systemet runt Stjärnliften.

Vi åkte två svängar i Västhang.

Vi åkte två svängar i slalombacken
och vi åkte en sväng i kort

svängen och sen en upp i ängarna.

Om vi börjar i Västhang där var det ju
kortare svängar i opreparerad terräng,

mellanstora svängar i opreparerad
terräng med 1 till 3 luftfärder.

mellanstora skiers left,
kortare, skiers right

Anna: Precis

Joel: Från början var det ju bara puder,
men det var mycket snö i alla fall och så

sen på onsdag eftermiddag var det pucklar.

I slalombacken så körde vi
skärande svängar på skiers right.

Och så körde vi den här specialsvängen.

Sladd in.

Skär ut.

och så körde vi vanliga kortare svängar
i preparerad terräng i kort svängen

och sen var det mellan stora sladdande
svängar uppe under Fjällgårdsbanan.

Anna: Den som folk kallar för ÖSP.

Joel: Vi var 24 stycken som åkte Vi
delades upp i tre stycken grupper.

Var vi cirka åtta i varje va?

Anna: Åtta i två grupper
och sju i en grupp.

Joel: Jag vet förra gången vi
pratade då var det 44 hur är

administrations bördan 24 gentemot 44?

Anna: När det kommer till själva åkningen,
då är det inte så stor skillnad för

man åker med de grupper man har även
om det i rättningen av teoriproven som

det tar längre tid sen så hade vi i år.

Fördel?

Nackdel?

Jag vet inte, men det blev så att
vi var tvungna att bedöma våra

faddergrupper eftersom vi hade tre
grupper och i vanliga fall så brukar

vi undvika det om vi har fyra grupper.

Joel: Och det ledde ju till
lite intressanta dynamiker

i dom här faddersamtalen på
kvällarna att man inte riktigt.

Man måste undvika att
prata om vissa grejer.

Det var ju som etablerades redan första
kvällen att då får man luta huvudsakligen

på resten av gruppen för det är ändå
väldigt kompetenta människor och det

tycker jag fungerade väldigt bra.

Anna: Vi vet ju inte hur det
går i de andra grupperna.

Vi examinatorer pratar inte
om några resultat alls när vi.

Inte åker skidor, så därför ville vi
också inte att man i faddergruppen skulle

berätta vad man hade fått för poäng.

Joel: Sånna dära trafikregler
separationen i liften till exempel.

hur värnar man om processen.

Via såna grejer fick man lära sig.

Anna: så är det ju bara att.

Vi åker inte lift med
deltagaren under den här tiden.

Av den enkla anledningen att alla
deltagare ska få samma information.

Joel: Något som jag reflekterat
på att det är ju en situation som

man nästan aldrig sätts i annars.

Jag har i alla fall tänkt jättemycket.

det Hur kan man vara bättre
förberedd för den pressen?

Jag är otroligt tacksam för den gruppen
vi fick och det kändes som att det

delades genom hela, att det var man
kände sig aldrig ensam på så sätt.

Anna: Nej

Joel: Men jag kan ju bara föreställa
mig om det var mycket mer och det var en

mycket mer liksom individualistisk grupp.

Anna: Och det är upp till oss
examinatorer, att v ärna om miljön i

gruppen och att skapa förutsättningar
för att det ska bli ett klimat där

man vågar vara sig själv och känna
trygghet så det är en del av en viktig

del som vi också ska bidra med.

Och sedan så den där hur
man kan förbereda sig.

Ett sätt att förbereda sig kan ju vara att
köra skidlärar-sm i puckel, storslalom,

allt man vågar och törs i för då sätter
man sig i den här yttersta situationen.

Och ett annat tillfälle som jag själv
upplevde när jag gick upp på min examen.

Var ganska lik den där pressen.

Det var när jag körde upp för körkort.

Där jag också skulle prestera när
jag var som allra nervösast och

det för mig betydde väldigt mycket.

Joel: Något som jag var
oförberedd på var du står.

Om man ska mer detaljerat vet vi
ju varför vi var åtta i gruppen och

sen så har du en startordningen som
rullade hela tiden så du turas om

på först och var sist och så vidare.

Allt där emellan.

I alla fall så står du där uppe och väntar
på att få köra och hjärtat bara rusar.

Jag kan inte komma ihåg senaste
gången jag hade det här.

18:19 gånger.

Hur kan man simulera?

Så många gånger man
kan under 365 dagar nu.

Anna: Ja, jag kan ju känna så
om jag vet att nån filmar ett

åk då, då får jag igen det.

Då får jag ju puls på en gång och bara
det här måste vara perfekt, för jag

sätter den etiketten på mig själv och
så det vad är perfekt i den här snön

med de här skidorna den här dagen Jag
var på slalomtävling i går, med barnen,

och då är det ju samma sak, för dom.

De vill ställa ner perfekta åk.

De är ju barn, men dom sätter
ändå den pressen på sig.

Så jag kände nästan igår att Vad
coolt att de kan ändå ställa sig

där uppe vecka efter vecka gång
efter gång och utföra det här.

Jag tänker, spelar man fotbollsmatch så
har man laget man samarbetar men du är så

ensam på start på skidor på något sätt och
i alla andra individuella sporter också.

Ja, det är väl ett sätt att träna på det.

Joel: Ja.

Anna: Tävlingssituation eller
tidtagning eller filmning eller?

Joel: som du säger vecka
in och vecka ut träna på

Anna: precis.

Joel: när det inte är snö så
springer jag mycket och när man

står på startlinjen utav ett lopp
och du ska springa 22 kilometer.

Det inte alls samma sak för det är
bara överleva för det är bara springa.

Jag satte en målsättning och sa
att jag skulle vilja stå där uppe

och, jag accepterar att det kommer
fortfarande kännas jobbigt, men

att det i alla fall ska kännas kul.

För det var något som slog
mig i gruppen över lag.

Att det var nästan
100 % av alla vart såhär.

Vad gör man?

Hela grejen.

Emotionella berg och dalbanan

Anna: Och jag vet hur det känns.

När jag gick upp första gången då
hade jag inte förberett mig på den

mentala pressen jag utsatt mig själv
för när jag stod där på startlinjen.

Åkte jätte dåligt skidor så
mitt med lägsta nivå var så

dålig att det var katastrofalt.

Jag jobbade mycket med mental träning.

Inte bara det var tanken att det
skulle gå upp året efter, men det

slutade med att jag bröt handen
dan innan det skulle börja.

Joel: Taskig tajming.

Anna: Väldigt dålig tajming.

Så då fick jag två år av mental träning.

Och det som hände när jag kom
tillbaka, det var att jag var

ju så förberedd för situationen.

Så när jag skulle iväg och
åka, då hade jag alla mina

verktyg som jag hade jobbat med.

Så varje sväng var rolig.

Jag hade aldrig paniken.

Jag bara såg mig själv åka femmor
rakt igenom hela tiden Det var

en häftig upplevelse att få
utmanas mentalt på det sättet.

Men det var inte bara det mentala som hade
blivit bättre, utan även skidåkningen.

Om jag inte fått de där
två åren och träna på.

Då hade jag inte haft den skidåkningen
som jag har idag och kanske heller inte

drivet och motivationen att fortsätta.

För skillnaden i skidteknik
första gången och andra gången.

När jag stod där andra gången, då förstod
jag vad det innebär att stå på yttersidan.

Jag förstod vad det innebär att ha bra
balans och vara balanserad och förberedd.

Jag hade väl fattat det att man
skulle det, men det var ju inte.

Det vart ju ja en väsentlig skillnad
och att få uppleva det var häftigt.

Har man missar på första
och ska göra om det.

Då vet man ju situationen.

Då är det också lättare att förbereda
sig och då på den tiden, det här var ju

99 så var inte eh Spotify och sociala
medier ens i sin linda så det fanns ju

inte så att det kryllade av mindfullness
och mentala coacher i vartenda hörn

som det gör nuförtiden, utan jag lånade
en bok med innehållande kassettband

av Wille Railo på biblioteket, som jag
fördjupade mig under de här två åren.

Joel: Det var det första
jag gjorde nu i helgen.

Jag gjorde en lång googling och skrev en
rankad lista på de mest rekommenderade

böckerna om sport psykologi.

Så nu är dom på väg hem.

I mitt fall var det så här, när jag
bestämde mig att pröva då hade jag

funderat på det i sju år och tänkte
jag att jag måste pröva, annars kommer

jag aldrig förstå vad det handlar om.

Så innan söndag hade inga förväntningar.

Jag förväntar mig typ
att det skulle vara två.

Jag kunde inte, får inte det.

Varken bra eller dåligt.

Jag visste inte.

När man kollar tillbaka så
gick det över min vildaste

fantasi att ändå vara så nära.

Och det är ju väldigt motiverande.

Men samtidigt är det lärorikt att
bli besviken när det inte går.

blir så arg på sig själv men
samtidigt Den motivationen, bara

för att understryka det du säger.

Den upplevelsen att inte kunna
göra det rätt där och då.

När det behövdes som mest ledde ju
också inte att man kommer lära sig så

sjukt mycket under det kommande året.

Hade lunch med en mental coach igår.

Anna: Bra

Joel: Vi pratade om det här och så sa han
att det var någon han jobbade med som var.

Vad var det, om det var golfare
eller hockey som använde

djungelvrål för att liksom.

Klicka av hjärnan hade alltid
djungelvrål i fickan och när det

började skena iväg och vi var i
det här exemplet stående på start.

Tog en djungelvrål för klicka
och sen prövade gå runt och

bjuda på djungelvrål bara för att
också komma ur sitt eget huvud.

Såna där saker är super intressant.

Anna: bara man har en strategi.

Ha upplevt dom situationerna, accepterat
dom och vill lära sig av dom så kommer

man lära sig jättemycket om sig själv.

Joel: Jag kommer ihåg man hört så
mycket innan att det skulle vara det

värsta jag upplevt och att jag var
utbränd i två-tre veckor efteråt och.

jag kan ju förstå det,
men för mig är det det.

Det var sannerligen inte den värsta.

Det var bland de bästa
upplevelser man haft.

Även fast det var så jobbigt.

Anna: Det är fint tycker jag.

Det känns bra

.
Joel: du vill ju inte flytta höger
fot fram åt vänster fot fram att ta

dig framåt när jag sprungit 2 timmar.

Men det är ju att ta sig i mål.

Som när man snubblar där efter 2
timmar och liksom skrapar knäna,

blodet rinner och sedan fortfarande
ställa sig upp och fortsätta hela

vägen in i mål och klara av det.

Det är ju värt allt,

Anna: I eran grupp som jag också var
fadder åt en så var ni ju ofta inne i

era diskussioner på att ni var ju där
för det handlade om skidåkning som ni

älskar och ni var bland likasinnade.

Och ni hade samma mål, vilket också
säkert bidrar till att det inte

blir den värsta upplevelsen, ever.

Utan att ni, liksom ni var ju hela
tiden inne på att vi älskar skidåkning.

Därför är vi här.

Och de, det ska vi komma ihåg det
är också faktiskt bara skidåkning.

Och det var ni också
inne på väldigt mycket.

Och det gör ju skillnad.

Eh, för det blir ett perspektiv.

Som man behöver i det här.

Annars blir det den värsta
upplevelsen du någonsin har haft.

Om det här det viktigaste ever.

Joel: Precis om man definierar sin
egen identitet med att klara eller

inte, vilket jag definitivt kände.

Jag kände hade jättemycket känslor.

Ja men egentligen under alla dagar
att jag skulle göra folk besviken.

Att jag ska göra min fru besviken att
jag ska göra liksom andra besviken

om jag inte klarade av det, för att
jag över huvud taget hade nämnt att

det var att jag skulle göra det.

Det var jag lite oförberedd på.

Anna: Jag tänker att ingen press
någon utanför har sagt på dig

utan den har du tillskansat

Joel: Ja ja, 100, ja absolut Men det
var ändå där och då så kändes det som

att en sak som fick en att må lite
dåligt var man vill bara klara av det.

För att göra någon annan glad
Men det var intressant därefter.

Men jag åkte den omprovet
för det kändes inte bra.

Det kändes inte alls bra i
hela åket så att det kom på.

Jag kom ner.

Jag åkte först, kom ner, sätter mig på
knä och liksom så här cheezy och kliché.

Men jag tror jag skrev med
fingrarna i snön, I love ski

för jag visste, Det var dåligt.

Kom ihåg det här nu.

Men det är svårt

Anna: Ja.

Joel: Sen så kommer man ihåg det ja men
nu tar vi på oss skidorna och så kör vi.

Anna: Ja, och i din grupp hade du också
deltagare som var där för tredje gången.

Och gav fina perspektiv på skillnader
och utveckling och allt däremellan.

Och hur viktigt det är och hur
roligt och lärorikt det är.

Hur mycket man tjänar på det.

Joel: Det var ju fantastiskt inspirerande.

Liksom, story, att kämpa sig
igenom för tredje gången och

klara av det är ju fantastisk.

Anna: Vi gick igenom svängarna.

Glömde vi då prata om
att vi åkte bana också.

Joel: Jo det tror jag vi missade

Anna: Torsdag morgon åkte
vi också eh storslalombana.

då sätter vi upp en bana.

Och sedan så åker alla vi examinatörer.

Och så tar vi en median tid på oss.

Och sen så är man över 35 så har
man ålders tillägg Också finns

ska man in inom en viss procent
uppåt ner i den för att klara det.

Tjejer har lite större tillägg
och killar lite mindre.

Vi hade ju fördelen i år att ingen
blev underkänd på grund av banåkningen.

Och det tycker jag känns fint.

Eh.

Det är tufft att bli underkänd
på bara, på bara banmomentet.

Joel: Där var det en till story att
det var någon som hade missat på

banåkningen kom tillbaka och klarade.

Anna: Tappar skidan i första åket.

Joel: Ååh

Anna: Tappar skidan i andra åket
och klarade på tredje så när han

kommer ner och har klarat den tiden.

Då står ju alla blåklädda
examinatorer helt blöta i ansiktet.

Det är väldigt känslomässigt även för oss.

Då kommer det lite tårar.

Joel: Så jäkla starkt också.

Anna: Verkligen.

Får man tre åk i banan då har man inte
haft några omprov på några andra svängar

innan, annars har man två åk i banan.

Joel: Jag tänkte boken?

Anna: ingen aning.

Ja, bäst när det gäller eller något sånt.

Joel: Ja men det är ett bra tips.

Anna: Det är ju över 20 år sedan så han
har säkert hitta på något mer sedan dess.

Men jag har ju kvar mina knep fortfarande
från d å, men Interski närmar sig.

Det vill inte jag säga.

Men.

Så vill man behålla det.

det.

Nej men precis.

Sen vill man också behålla dem
som en hemlig sten i fickan typ.

Det är bara jag som kan det och vet
det här, så att det inte blir, whoah

Joel: när jag reflekterar
tillbaka att jag.

Jag var rädd för att engagera hjärnan
för mycket i att fundera på hur jag ska

förändra vad jag ska göra annorlunda.

Jag vill bara åka och
hoppas att det är bra nog.

Att det finns där.

och så.

Sen så känner jag också att under åken.

Jag känner mig så inkonsekvent
att såhär ett bra åk och så dåligt

åk och så vart det liksom Det
var för mycket marginal spel.

Ja, och det

Anna: är ju.

som att titta på en
som åker i världscupen.

De vinner och vinner
och vinner och vinner.

Och sedan helt plötsligt så går det bara
inte och man kan inte komma tillbaka.

Man kanske måste åka på semester,
Man kanske måste börja om och kanske

måste ta a du vet och sen så kommer
de tillbaka och så går det så där.

Och det är precis samma sak för oss.

Fast vi är ju inte riktigt lika drillade.

I de här processerna då hjärnan
faktiskt de pyttesmå marginaler

fram eller bak på skidan.

Det är ju jätte jättelite och
vi tycker ju att vi står bra.

VI står ju överlag bättre än de flesta
människor som håller på med skidsport.

alltså gemene man i
skidåkning menar jag såklart.

Och det handlar ju om att hitta sin.

Vad ska man säga olater?

Precis som att jag ibland
bara struntar i att plocka upp

saker från tvättstugegolvet.

Jag bara lägger det där och sen så är
jag skitirriterad på det och när jag har

har bra rutiner då kanske jag har värsta
ordningen i tvättstugan, det är samma

sak när det kommer mitt rörelsemönster
på skidor att jag måste hitta såhär,

aha det i vänstersvängen jag tappar
trycket på grund av och så vidare.

Och vad har jag för trigger
för att få igång det?

Och att liksom bli medveten om dom
triggersarna som styr upp min skidåkning.

Och när jag blir ofokuserad.

Vad är det jag trillar tillbaka
på, och vad plockar jag ur min

verktygslåda för att motverka det?

man har ju någon gång gått steg ett.

Steg två, steg tre, steg fyra
innan man kommer till examen.

Och då har man ju fått jobba med
sin skidåkning och kanske där man

hade det som svårast i så här,
nån gång mellan steg två och tre.

Det kanske är dom olaterna man
lätt plockar fram fortfarande.

När man blir stressad.

Och så vidare.

Man kan bli stillastående.

Man kanske blir lite bak, man kanske inte.

Joel: Det var flashback tio år bak i
tiden när jag gick U3 i den där jäkla

backen försöka åka stora skärande
och det var exakt samma känsla.

Anna: Vad hade du för kursledare då?

Joel: Ja, det var du Det där var
en av mina bästa ledar upplevelser,

även fast jag inte blev fixad.

Men kontext var ju det att jag hade
brutit, lårbenet jävligt brutalt

mot slutet av vintern innan.

Så det hade liksom att jag kunde
ligga i stora skärande svängar med

ett försök till sträckt ytterben
och så bara kollapsade det.

Så min hjärna hade liksom du
kan inte lita på det Men då så

kändes det också så här mentalt.

Det känns inge kul.

att åka den här backen.

Det känns bara jag kommer dö.

Anna: Hehe

Joel: Jag trodde inte att jag
skulle dö nu på examen, men det var,

vill inte åka, dom här svängarna.

Anna: Jag kommer.

Joel: kul.

Anna: Var det första dagen vi
åkte ner, på genomåket så frågade

jag såhär, hur är det egentligen?

Ah, jag är nog mest rädd svarade du då

Joel: någonting att jobba med.

och jag var så förvånad för det har
inte känts så hela säsongen innan.

Äntligen har jag kommit över det här.

Och så kommer det tillbaka och det
är väl så i en stressig situation

så faller man tillbaka till.

Vad har man för standard och
jag är tydligen en rädda jävel

som inte tycker om åka skidor.

Men återigen, den positiva varianten
av det är ju ah vilken bra lärdom.

Anna: Precis.

Joel: När vi pratade för några
dagar sedan och då sattes fröet att

det kan ha något med skidorna och
göra för jag hade några någon månad

tidigare känt liksom att det var.

Det känns lite fladdrigt ibland.

Nu är dom på väg nya skidor på väg.

Om inte annat så kanske man
lurar hjärnan att tro att man är.

Anna: Men det är också så att ju mer vi
bättre skidor desto mer krävs av dig och

du kommer direkt veta att när du inte
håller på med olater, då funkar det inte.

Utan ska du åka bra så
måste du ha en bra skida.

Joel: En sak som jag tänker är konkreta
saker som man kan ta med och som jag

tycker fungerar väldigt bra i gruppen.

Det var ju att Det var ett ganska fort en
miljö där man vågade prata ärligt, granska

sina vågade, uttrycka det som man behövde.

Det beror ju förstås på
gruppen om man känner om det är

tillräckligt mycket trygghet.

Men jag tänker att om man ska för
någon som ska gå upp på examen för mig

eller vad jag tar med mig, hur kan jag?

Hur kan man försöka skapa situation igen?

Jag tror att det var stor
framgångsfaktor för den gruppen.

Det var så pass många som
ändå tog sig ganska långt.

Anna: Mmh, ja precis.

Joel: Oavsett hur det hade gått så
var alltid innan något resultat hade

meddelats så var positivitet hela tiden
och hela den biten för att sätta att Mr..

Nu är han tillbaka till att det är
fortfarande kul oavsett hur det går.

det kommer jag försöka
ta med mig i alla fall.

Hur kan man vara bidragande till i
den typen av miljö nästa gång också.

Anna: Ja precis.

Joel: Hur många var det som blev godkända?

Anna: Elva.

Det är ungefär hälften.

En.

Och såhär om man vill testa på block
1, då ska man självklart göra det.

Vad man ska tänka på är att man inte
har för bråttom, tid på skidor kommer

göra att du kommer dit förberedd.

Och att du kommer kunna använda den
kunskap du har tillskansat dig under

de utbildningar som du har gått.

Snart eller snart.

Men 20 mars, är sista
anmälan till block två.

I år 2023.

Joel: Där borde ju alla
som kan anmäla sig.

Anna: Precis.

Just nu finns det platser kvar.

Tar platserna slut innan det datumet
så kan vi göra reservlista och då

öppnar vi upp för en grupp i taget.

Då kommer snowboardlärarexamen gå
samtidigt som block 2 i Tänndalen

Joel: Tänndalen vecka 16 va.

Anna: Vecka 16.

Joel: Vi kan väl sluta där

Anna: Ja

Joel: Alla som har frågor om skidläreri
eller examen eller ledarskap, skicka

frågor till fraga@skidlarare.org
Så svarar vi på dem när de kommer.

och kom ihåg och prenumerera på
podden så att ni ser när det.

kommer nya avsnitt Så
tack så mycket för i dag!

Anna: Detsamma.