Skidlärarpodden

Joel (00:00)
Välkommen till ett nytt avsnitt av skidlarepodden. Jag och Anna här som vanligt och idag har vi med oss tillbaka Calle Jennefro. Varmt välkommen!

Calle (00:11)
Tack så mycket.

Joel (00:13)
Och välkommen till skidarapodden Josefin Strid.

Josefin (00:17)
Tack så mycket.

Joel (00:20)
Idag ska vi prata om skidlärare i racevärlden. Det är väl ungefär arbetsnamnet vi har jobbat med.

Anna (00:27)
Men det är ju också på förekommande anledning eller hur? Det är inte din. Vi har fått den här frågan från en tittare.

Joel (00:35)
Exakt så. Vi kläder ut på Instagram och frågade om lite förslag på gäster och då fick vi mycket riktigt det här. Eller gäster eller ämnen och då fick vi det. Så det ska bli superspännande. Men innan vi kliver in på... Vad ska man säga? Kött och potatis. Sen kan vi väl käka in och kolla läget idag. Så Anna, vill du börja?

Anna (00:37)
Lyssnare.

Calle (00:48)
Tänk onem.

Anna (01:02)
Idag har jag bestämt mig för att jobba hemifrån. Det känns helt rätt. För tvättkorgen var liksom som ett mindre Mount Everest. Så jobba, göra lite det här på lunchen och stöka av tvätten. Det är så här att vi var på Skistar Winter Games förra helgen.

och därav lite extra stort tvättberg. Sen tycker jag alltid att det är kul med sådana här ämnen som är lite specialämnen. Det är också lite extra kul för mig eftersom jag också varje vecka, flera kvällar i veckan står som tränare. Så det här ska bli superkul. Tackad.

Joel (01:56)
Josephin, vad käkar du in med för känslor?

Josefin (01:59)
Ja, min morgon började ju med att jag kom ner till Sveg och skickade... Då var ju kollegorna här och packade bussarna på väg upp till Boden när de påväg först och sen åker de vidare till Tärnaby. Men ungefär fem, tio minuter efter de hade rest så ringer Alfred också. Då har de ju punktering på släpet, så då får man ju även rycka in som fordonsmekaniker.

Anna (02:23)
Hej!

Josefin (02:28)
Så jag har varit iväg och med nytt däck, bytt lite däck, ja, rodda lite där och så tillbaka på kontoret. Så ja, men man är ju inte bara i skidvärlden, man är mycket annat även när man jobbar på gymnasiet. Det är liksom, som sagt, det är inte bara skidåkning vi sysslar med, utan det blir mycket mer.

Anna (02:51)
Och för dig hittar vi på gymnasiet i Sveg.

Josefin (02:54)
Ja, det stämmer.

Anna (02:55)
som tränare för de alpina skidåkarna.

Josefin (02:58)
Allt hinner precis. Det stämmer vi på nio delen här på gymnasiet.

Är vi? Eller jag?

Joel (03:11)
Kalle, hur känner du idag?

Calle (03:14)
För mig känns det bra. Jag befinner mig i Hemavan. Det är en tri -åkningstävling här i helgen. Sen ska jag vara kvar här för att skidförbundet har skolningsläger för alla åttonde klassare som ska söka till Alpina skidgymnasium nästa år. Så jag ska vara med som tränare på det läget. Det är en ganska stort läge där det är landslagstränare och sen är alla...

gymnasium i princip representerade av en tränare och sedan kör vi tre dagar. Tränning och lite föreläsning och lite häng med de här åttonde klassarna som är väldigt nervösa och ivriga på att få komma in på skidgymnasium och fortsätta sin satsning. Så mig går det ingen nöd på. Det är några minusgrader ute nu. Det är vindstilla och inte ett mål på himlen.

Dessutom såg jag att en viss utbildningskordinator på skidförbundet är här med sin dotter och tävlar. Så jag ska ta mig upp och säga hej till henne tänkte jag. Hon är nog i målfollen där. Förr har det varit en bra gäst i podden skulle jag tro. Det är Anna -Karin J -Lid som är här med sin dotter och gör lite varierad träning. Inte bara rött och blåttom. Så hon är med och tävlar.

Anna (04:32)
Vem är det då?

Ja.

Ska du tävla i helgen?

Calle (04:46)
Jag ska inte tävla. Jag är lite skadigskjuten så jag håller mig på målfållande idag tror jag.

Joel (04:56)
Härligt. Jag för min del så är jag ofta med de här ämnena. Det är inte jag är så bekant så är jag väldigt peppad på att lära mig mer. Så det är väl den känslan jag går in i det här samtalet med. Men jag tänker lite grann att Josefin du dig som inte har träffat förut här i podden. Har du lite lust att berätta hur du hittade in i skillnader världen?

Josefin (05:19)
Ja, jag rejsade själv som ung fram till jag var 18 -19. Sen när jag hade tagit studenten så började jag jobba som skidlärare ganska snabbt första säsongen där. Det var bara några veckor men året efter så började jag jobba som skidlärare på Vemdagsgaret. Där blev jag kvar och gjorde väl åtta, helsäsonger i alla fall.

Så jag tog skidlärarexamen 2007 -2008 någon gång, tror jag. Men sen fick jag barn, så då kände jag att ett helårsjobb vore ju skönt att ha. Jag provade lite mäklarbranschen men kände att nej, det är inte min grej. Jag behöver vara ute. Och då dök det upp en tjänst i Svenskavik som jag är tvickariat, som jag hoppade på.

Nu har jag jobbat som alpintränare sen 2014, så det är tio år nu. Det har blivit några år inom skidvärlden och jag tycker att det är fantastiskt kul.

Anna (06:28)
Men du Josefin, du började direkt efter gymnasiet och hade risat innan. Gick du och skidde gymnasium?

Josefin (06:34)
Typ. Inte riktigt. Det fanns en linje i... Det var mot Sveg, men den låg i Funäsdalen. Så jag gick två år där. Sen hoppade jag av på grund av lite personliga skäl. Men jag la skidorna på Hilland en sväng. Inte många år, men det var ungefär två. Sen följde jag tillbaka. Man tycker att det här är så roligt.

Anna (06:59)
Ja!

Josefin (07:04)
Jag behövde en liten paus men hittar tillbaka.

Anna (07:08)
Men ibland är det så att pauserna förstärker känslan av hur kul det är. När man äter lördagsgodis varje dag blir det inte lika kul på något sätt. Man får sakna det. Hur känner du kring det?

Josefin (07:25)
Ja, men det stämmer och det är nog också det som var grejen. Jag provade att jobba inom, men jag kände att det var ingenting för mig. Att gå inomhus och längta ut och få åka skidor utan det var det där. Att kunna få vara ute, jobba med människor, jobba ändå ganska fritt. Det tycker jag både i skidlärarvärlden är det fritt.

Man gör ju sin grej och på gymnasiet är det också väldigt fritt som tränare. Det är ingen dag i den andra lik överhuvudtaget. Det är inte alla dagar vi biter däck. Det händer ju någonting hela tiden. Det händer saker varje dag. Det är väldigt varierande, väldigt roligt och inspirerande.

Anna (08:10)
Hehehehehe hehehe he

Men jag har en fundering som jag har tänkt på sen jag läste frågeställningen första gången. Varför ska skidlärare snegla mot tränarbranschen? Jag är ju tränare och jag känner själv vad jag har. Hur kul det är att stå som tränare. Men vad tror ni är... Vad finns det för vinnning för skidlärare att ta...

och ta det här steget att också jobba som tränare, inte bara i vanlig skidskola.

Calle (08:59)
Jag kan försöka svara på den frågan. Det finns många olika anledningar till varför man kan snegla på det. Dels är det klienttelet. Man börjar där som är i det här fallet och gymnasieåkare som vill bli... Deras ambition är att bli bäst i världen. Som skidlärare har man studerat ganska mycket skidteknik.

Man är väldigt duktig på krafter, rörelser och har god förståelse för hur skidorna interagerar med snön. Det är min upplevelse i alla fall. Besitter man all den kompetensen och kunskapen så är det inte alltid i en skidskola med rekreationsåkare som man helt och hållet får utlopp för den kompetensen.

Men det är ju någonting som man faktiskt får på ett skidgymnasium. Där åkarna är... De är ju... I sina åldrar så är de ju de bästa vi har i Sverige. Vi jobbar ju med talangerna. Vi jobbar ju med svenska... Alltså alpina framtiden för Sverige.

Anna (10:15)
Men innan man kommer till ett gymnasium och tänker att då kanske man behöver hänga med en klubb som som tränare tänker. Så som jag gör.

Calle (10:21)
Ja, precis. Du började där.

Ja, exakt. Men det är väl lite samma sak där. Det är ju lite annan spets i skidtekniken. Man jobbar med det och man får ofta jobba med åkare med lite högre ambition. Så för skidlärare är det väldigt utvecklande. Och sen en parallell till det är ju att skidlärare behövs.

i rejsningen så att vi kommer med ett bredare perspektiv. Många gånger säger vi. Det är ju liksom hur utbildningarna utformade och hur vi är skolade som skildlärare att vara lite mer objektiva på saker och ting. Att det är så här funkar. Så här funkar kantningsvinkel och den kan vi påverka på de här olika sätt och då går vi ut och testar det. Det blir som ett lite mer holistiskt perspektiv.

som det lätt kan bli i klubbverksamhet på kvällsträningar, vilket är fullt förståeligt för att man har 20 eller 30 kids, alla vill bara åka på och man har begränsat med tid. Då har man inte alltid utrymme att ställa de här lite djupare frågorna, lite mer reflekterande frågorna, utan det blir lite mer det här om man levererar svaret hela tiden. Då är det lätt att man fastnar i det arbetssättet lite.

Det är därför det blir så extra viktigt att skidlare kommer med ett lite mer holistic perspektiv och stötta upp med det arbetssättet i klubbar men också på skidhymnasen.

Anna (12:10)
En annan fördel är att man får jobba hela vintern med samma skidåkare. De kommer inte på måndag och åker hem på fredag. Sen kanske man träffar dem nästa vintern om man har tur. Eller för det mesta aldrig igen. Så det är också en relationsaspekt och ett utmanande...

Det är också en utmaning både för den själv och för skidåkaren att få jobba långsiktigt med skidteknik.

Calle (12:39)
Absolut. Det är en av de största anledningarna till varför jag sökte mig till skidgymnasiet från första början. Just att få jobba med åkare över en längre tid. Då gick man från skidskola och så hade man några... Man gjorde en vecka med några stycken eller så gjorde man. Då hade man lite mer återkommande. Sen kom jag in på skidgymnasiet och hade dem i tre eller fyra år. Då helt plötsligt tyckte man att det var för kort tid. Just att få följa dem under den.

Tiden är ju skithäftigt och sen är det ju det händer mycket på personliga planet i de åldrarna också vilket är liksom häftigt att kunna få vara med och påverka. Det handlar inte bara om skidteknik och den utvecklingen. Vilket är paradoxalt på en vis för att man har ju man följer dem i tre år så att man alltid i världen att jobba mer process likt eller process baserat lite mer holistiskt med.

Att skapa sig en förståelse för vad man faktiskt gör. Men sen kanske strukturen och uppbyggnaden av träningspassen begränsar det arbetssättet lite.

Anna (13:53)
Men hur mycket?

Joel (13:54)
Får jag hoppa in med en fråga där? Hur behöver som hur pass välkomna för hur ska man säga det här? Att det är två olika spår av träning, alltså utbildningar för skidlärare och tränare. Hur pass välkomna är skidlärare och behöver skidlärare komplettera för att bli mer välkomna eller mer funktionella i världen? Om vi pratar det var ju de där var ju de positiva delarna. Finns det någonting som skidlärare behöver göra för att vara?

Om ni förstår frågan. Behöver man komplettera?

Calle (14:30)
Så ska vi svara på det här politiskt bra.

Anna (14:33)
Jag har en spaning där sen. Kör du först, Kalle?

Josefin (14:37)
Hehehe

Calle (14:38)
Nej, alltså det är klart att det blir rent utbildningsfråga om man bara tittar på hur ser timmarna ut i tränarutbildning kontra skillarutbildning. Timmarna, utbildningstimmarna, utbildningarna emellan så behöver skilläraren inte komplettera någonting. Där ligger man ju ganska rejäl överkant om man jämför så.

Sen är det ju mer liksom kanske hur kulturen är och strukturen på träningarna som gör att det är den här den tysta kunskapen lite i hur man bedriver en alpinträning där en skidlärare inte alls har någon insyn. Så det är mycket där man behöver liksom gå bredvid följa med och bara titta hur allting flyter på och hur man.

Som alpinträdare upplever jag att det är så mycket mer än att bara coacha åkaren. En stor uppgift är ju att skapa arenan. Och du kommer ut till vackern, du har en begränsad, säkert vi har två timmar träning. Vi ska sätta en bana, vi ska sätta tid. Är det dålig sikt så måste vi måla. Vi ska sätta upp radios, vi ska få bra flyt på det här. Vi ska skapa arenan så att åkarna kan få in så mycket.

träning som möjligt. Där råder lite tysk kunskap eller erfarenhet i hur man gör det på bästa sätt. Men ur coachingperspektivet och förståelsen för skiteknik, där är vi ju hemma, där är vi ju på plats redan.

Anna (16:27)
Hur ser du på det här just, Fin?

Josefin (16:29)
Jag kan bara instämma med Calle. Jag håller helt och hållet med. Jag tror också som skidlärare, jag kan ju uppleva... När jag kläder in i tränarbranschen, om man säger så, så var det ju... Det var lite... Det var tufft. Dels för att man var tjej och dels... Ja, men för att man kom från... Som skidlärare. Men jag upplever ändå att det har ju hänt ganska mycket på de här tio åren också.

Vi blir fler tjejer som kommer in. Man ser också att vi med skidlärar bakgrund har mycket kompetens att komma med och bidra med. Jag tycker att vi ändå blir mer accepterade om man säger så. Sen håller jag med, Kalle.

Joel (17:21)
Har ni kompletterat med utbildningar eller har ni liksom lärt er på jobbet så att säga?

Josefin (17:27)
Jag har kompletterat med skidförbundets utbildningar, så jag har deras steg också. Inte alla, jag har de två sista, två och tre gick jag. I övrigt så har jag väl... Jag tror ändå att jag har lärt mig mer via skidlärareutbildningarna.

Joel (17:35)
Just det.

Josefin (17:54)
De ger ju otroligt mycket och du får otroligt mycket pedagogik via dem. Alltså hur det lär vi ut, varför gör vi på det här sättet och så. Vilket jag kan tycka saknas i förbundets utbildningar. Den pedagogiska biten.

Anna (18:12)
Jag kom då som skidlärare till en slalomklubb för att barnen skulle börja åka. Jag började ju med att låtsas som att jag inte knappt ens kunde ta på mig skidorna. Jag tänkte att jag skulle hålla jättelåg profil. Hoppas de slutar med det här snart. För jag tänkte att det finns ju så många andra sporter. Det här kan vi lösa ändå. Men då blev det två dedikerade skidåkare.

ändå. Till slut så blev man röjd på något sätt. Det svåraste tyckte jag var att då var de ju U8 -år. Då ska man bara lära sig att svänga allt från parallella skidor och sen bara öka på det. Fördelen då var ju att det var som att ha skidskola fast en hel

vintern med samma ungar, vilket gjorde att man kunde utforska lärandet, titta på de stora, besöka deras träningar och sen gå tillbaka till sin egen. Det var en gyllene tid, men det svåraste för mig fortfarande är när det står ett helt gäng pappaträdare att titta på en och bara, är det du som sätter bana idag?

Jag har fortfarande skitdåligt självförtroende när det kommer till själva bansättningen även fast jag vet att det är precis som Lego att bygga om om det blir fel. Det är inget konstigt med det. Det blir det ju för alla. Det är en lite självförtroende fråga. Men det blir bättre. Det är också tufft. Det är inte så mycket...

Josefin (19:51)
Mm.

Anna (20:03)
kvinnor, tjejer i den här branschen. Så när man väl tillhittar någon på en tävling eller som står som tränare utanför klubben, då blir man ju väldigt glad. Då kan man ju inte låta bli att bara prata på så som man kanske är. Så när man har varit runt på lite större tävlingar och vi har distriktsläger och så vidare, då har man ju som ett eget litet

Josefin (20:18)
Mm.

Anna (20:33)
en kvinnlig community där man bara ses och hälsar och pratar ut lite, hittar lite stöd och sen så får man gå tillbaka till sin egen klubb och det är ganska skönt kan jag tycka. Vad kul. Jag vet inte om du känner igen det.

Josefin (20:49)
Jo, men det kan jag känna igen. Jo, absolut. Även inom tränarbranschen kan jag tycka att när man stöter på sina kvinnliga tränare och kollegor så blir man så här, åh vad missigt. Hej på dig liksom. Man kan prata ut lite och så där. Så absolut, jag kan känna igen mig i det.

Anna (20:57)
Mm.

Mm. Mm.

Nu är vi 2 -2 här. Men det kan väl säga att det inte speglar branschen.

Josefin (21:17)
Nej, vi är ju på mitt gymnasium i Sög där är vi ju. Vi är två tjejer och två killar här som tränare, vilket jag tycker är väldigt bra och jag märker även på eleverna att de uppskattar att vi är blandade, att det inte bara är manligt utan att de vågar liksom lyfta vissa andra saker tror jag med oss tjejer, medan de lyfter vissa grejer med killarna.

Jag tycker det är bra med lite mix.

Anna (21:47)
Men sen så det här som du var inne på Joel, det här med att kalla också så här hur funkar en träning? Hur lär man sig det? Och det kan jag tycka så att det ligger mycket på ett strukturellt ledarskap som klubbarna behöver bedriva och ha en plan för att när de här unga nya tränarna eller de som har mindre barn när de kommer in som tränare så måste man ju se till att man för kunskapen vidare.

internt. Det här är käpparna, här är borrarna. Så här sätter vi och så här funkar det här. Tidtagningen är på det här sättet. Så här oddar man en tävling. Så här funkar toppstugan. Så här är fikakassan. Allt det är ju liksom en klubbfråga. Det är ingenting som jag tror att även inte ens att om du kommer till förbundet att du får den saken med dig. Det är som att vara ny på jobbet. Det är så att de...

De som är rutinerade måste ta sig tid att se till att den kunskapen trillar nedåt. Välkomna dem och låta dem gå sin egen väg och fundera på sin egen skidteknik. Jobba fram en skidfilosofi som man står för och som är i linje med klubben.

Calle (23:03)
Absolut. Det jag kan uppleva är att de där praktiska grejerna som du beskriver nu Anna, som man lär sig, i vissa fall kan det vara så att just den kompetensen som egentligen bara är...

information om någonting som man måste träna på. Den kompetensen är inte alltid att man den delas med. Alltså att man får den till sig utan det kan ju vara så att rustinerade tränare eller de som har varit i det länge att man kan skydda sin egen position genom att kanske inte visa varför man sätter sig.

att det är de bästa barnerna. Att det är en kompetens, att det är en respekt till att sätta de bästa barnerna. Att få upp tiden så snabbt som möjligt. Att rita bra, placera radion eller filma från det bästa krönet. Det är de grejerna som skapar credibility.

Anna (24:21)
Det är ju oerhört sorgligt.

Calle (24:22)
Det kan ju vara någonting som... Jag vet inte om ni känner igen er i det här men det är en liten spaning. Det kan ju vara sånt som jag... Och jag tycker att det har blivit bättre. Det kan ju vara sånt som gör att det blir svårare för utomstående tränare att komma in och köra. Men någonstans är det så här också. Man har begränsat mig till på träningarna.

Och grejerna måste upp. Och då måste det gå lite fort ibland. Men där kan man ju ta med sig om man får med. Jag också, för den delen, om det kommer in någon praktikant eller någonting. Att ta sig tiden. Att sätta upp tiden. Det gör ingenting om det blir fel via dem. Och att det är en barnsättning. Ja, men det får ta lite tid idag. Men man är ju så många gånger man kommit tillbaka, enstressad att komma igång med träningen. Så att det blir svårt att...

att det kanske tar den här lilla extra tiden att faktiskt utbilda de som kommer underifrån och vill vara med. Så att jag förstår ju varför det lätt blir så här också. Men det är någonting som gör att återväxten av tränare blir en högre tröskel.

Anna (25:37)
Vi har en spaning. För några år sen hade vi i vår klubb... Då fick våra träningar... De har alltid börjat 18 och har hållit på till 20. Så fick Kungsberg och jag träna i själva anläggningen för sig att de skulle ha öppet för allmänheten till 19 jättemånga kvällar. Första timmen på träningarna fick inte vi ha banan upp utan vi var tvungna att åka friåkning i...

Josefin (25:38)
Mm.

Calle (25:41)
Tjut!

Anna (26:07)
60 minuter och sedan så åka bana effektivt i kanske en timme om kvart. Alla var jättebrörda över det här innan säsongen började och hur skulle det gå babababa så där. Men vi hade vi hade jättebra försäsongspöpp och mycket snack innan vad gör vi med den här timmen och hur tar vi med oss all den träningen in i banan. Det var

Många som sa efter den säsongen att det här är den bästa säsongen som vi någonsin har haft utvecklingsmässigt. Mycket tack vare den här tvingade timmen till friåkning. Och sen så är det som att nu, det här är kanske tre, fyra år sedan, nu är det som att vi har glömt det. Fem i sex så står alla där med en käpp på ryggen och banan ska upp och så blir det inte så mycket friåkning som man skulle önska för det sitter dessutom banor i alla backar som man får åka i.

För mer zoner så har vi inte så att vi kan bara lägga här friåkning. Men hur ser ni som jobbar på den här nivån på... ...på den här uppdelningen med att kastas in i en bana, på att friåka och allt det?

Josefin (27:23)
Jag kan ju hålla med. Som du säger, den säsongen utvecklades ju ni väldigt mycket. Jag kan tycka att på gymnasien och där, vi tappar mycket friåkning. För dels som Calle säger, att man är stressad att få upp tiden och banan och allting. Att man har två timmar på sig för att göra det här.

Man glömmer ju bort friåkningen och det blir liksom. Det blir många gånger som man känner så här när man alltså vi skulle egentligen åkt friåkning, men nu blir det bana för att det är det de behöver. Egentligen så är det ju inte det de behöver. De behöver friåkningen likväl för röd och blå kan de svänga. Alltså de kan åka bana, men de skulle ju kunna utvecklas än mer genom att åka med friåkning.

Men där tror jag ju att det är inom racevärlden så är det liksom det är så otroligt viktigt att åka röd -blå. Det är så otroligt viktigt att kunna svänga runt en käpp. Så att det är så svårt att vända på det där och få in mer fri åkning. Känner jag.

Calle (28:42)
Ja, och vi har så här... Förväntningarna styr ju allting i det här. Och nu hade ni annars en säsong där anläggningen gjorde att ni började... Ni tvingades in i friåkning. Och sen så fort det blev vändning på det så blev det bana igen. Vilket innebär att...

Anna (28:49)
Mm.

Josefin (28:51)
Mm.

Calle (29:04)
Jag träffar många klubbar och många är super kreativa med sin träning och sin friåkning och många gör den delen. Men kanske lite av det eller man gör. Det är ju många som jobbar för förändringen också. Men i slutändan så är majoriteten av alpina -träningen rött och blått.

Och då blir det en förväntning från åkarna, från föräldrarna, att när åkarna har åkt bana varje träning, sen de var vissa U10 men U12, U14 varje träning har man i princip åkt bana. På hösten så börjar man åka på läger. Så U10 och U14, det är ju liksom man hänger på glaciärer och man är nere i Alperna vissa och det är mycket läger. Och sen har man

ett rankingsystem som bygger på att man ska tävla, man ska vara snabb i banan för att det är så man får bevisa att man är duktig. Intagningen till skidhymnasierna, även om den bygger på intervjuer, på friåkning, så bygger den också på resultaten från tävlingarna. Vilket all forskning om talangutveckling...

Anna (30:24)
Mm.

Calle (30:31)
Vi enar väl på att resultaten man gör i de unga åldrarna är den där vi sitter och tittar på ett tidigt mordnade i princip. Men ändå så har vi det här systemet som gör att så kommer du inte in på idrottsjournasen när du är 15 -16 då kan du lika gärna lägga ner med din sport. Och det är inte bara Alpine. Så ser det ut i alla idrotter. Och sen sitter RF på ena hörnet och pratar om bredd...

Anna (30:37)
Oh.

Calle (30:55)
Tidig specificering är inget bra. Forskning och invisarbräve måste jobba med bredd i så höga åldrar som möjligt. Bredda rörelserreportuaren och bygga upp en bred rörelsebank. Det sitter RF att säga. Men sen har vi ett system som säger idrottsfinal som är 16, annars kan du lägga ner. Sen har vi SOK som har topp och talangprogram. Är du för gammal så kommer du inte få stöd.

Även om all forskning och våra tankar och idéer bygger på mer allsidig, mer holistisk skidträning så har vi ändå ett system som gör så här, men fan punkterna måste ju in, vi måste ju få bra ranking. Och på gymnasienivå, att då börja sälja in idén om fri åkning när de har åkt banan på varje pass tills de kommer upp dit och

Anna (31:44)
Hehehehe.

Calle (31:48)
Hur många tävlingar kan man åka på en säsong i fisstoren?

Josefin (31:55)
Oj, alltså det är ju så otroligt många.

Calle (31:56)
Du kan åka 70 tävlingar på en säsong. Du kan åka typ. Jag har en elev nu och han har åkt i väl 50. Alltså alldeles för många tävlingar. Man har åkt i 55 tävlingar tror jag i år. Och slå ut det på hur många helger det finns. Och så är man. Och så går man i trean på gymnasiet. När ska man hinna träna då? När ska man hinna faktiskt utveckla de här kvaliteterna som gör att man kommer kanske inte vara topp 50 i Sverige i Storslalem utan topp 50 i världen?

Hur ska vi nå till den nivån om vi bara ligger och jagar den interna rankingen i Sverige? Så det är så otroligt, så skjuter jag på alla möjliga områden här. Men tillbaka mot den här snillåkningen på gymnasiet, att när du har så himla många tävlingar, rankingssystemet är heligt. Fiskpunkterna är det som ger värde. Och så har du åkt så himla mycket bana på i hela din alpina uppväxt. Och då går in på gymnasiet.

Anna (32:35)
Hehehehehe hehehe he

Calle (32:55)
och börja åka och lyfta på inerskidan och göra sladdövningar. Det är en direkt kränkning mot åkarna. Där har vi nånting. Just med förväntningarna, det har jag märkt. Jag har gått i den fällan flera gånger när jag kommer dagen innan och bara säger att vi ska friåka imorgon. Kommer ut i backen. Det är hur fint som helst. Det friåkningspasset ger ingenting för de vill bara in i banan för de ser att alla andra är där.

Anna (33:17)
Men om du hade gått ut och sagt så här, idag ska vi ha teknikträning, inte fri - och åkningsträning, hade de tänkt annorlunda då?

Calle (33:26)
Teknikträning i barna då tänker jag om.

Anna (33:27)
Ja, nu ska vi tända på teknik vi ska använda i banan.

Josefin (33:30)
Ja.

Calle (33:33)
Ja, det som jag har märkt är att om jag strukturerar det här på ett bättre sätt och vi har liksom två veckor innan så är det så här nu ska vi börja gå in i ett friåkningsblock där vi ska ägna en timme varje träning åt att göra de här grejerna så att ni kommer få åka i bana varje pass men vi ska börja en timme med det här. Vi ska jobba med de här tekniska aspekterna och så får vi läsa på om de lite grann inne innan vi går ut och gör det här.

Så att vi gör det mer som ett utbildningsblock än att vi bara lyfter ur dem ur banan och kör lite friåkning lite snabbt. Då ger det lite, då har det gett lite mer frukt. Så det, just att jobba med förväntningarna har underlättat mycket just att bryta mönstret där.

Anna (34:21)
Hur ska vi skicka lite hopp till de här som inte kom in på gymnasiet? Det är inte kört för dem att de nu kan bli ingenjörer istället för skidåkare eller både och i framtiden.

Calle (34:33)
Ja, ska du ta dig och se?

Josefin (34:36)
Fortsätt åka skidor tänker jag. Fortsätt. För att inom... Du kan ju bli hur mycket som helst inom skidåkningen. Du behöver inte bli världsmästare. Det finns så mycket mer inom skidåkningen än att bli en OS -mästare eller världsmästare. Det finns otroligt mycket att göra.

Anna (35:04)
Men jag tänker att de borde också kunna sikta mot en alpin karriär fast med klubbträning. Eller?

Josefin (35:05)
Tycker jag bara fortsätta.

Ja, ja, men där är det, ja, det kan de.

Calle (35:17)
Men fråga dig till Kungsbergsalpina som du är med gärna. Har ni någon U17 -U18 -grupp?

Anna (35:18)
Mm.

De flesta från oss hamnar ju på ett gymnasie så den blir ganska urvattnad. Det är det som är problemet. Men vi har ett juniorgäng, det har vi.

Ehh...

Calle (35:35)
Tänk har jag.

Josefin (35:36)
Det är väl där det faller. Oftast blir det väldigt urvattnat och många klubbar är väldigt små. De U17 som blir kvar hemma blir svårt för dem på det viset. Nu vet jag att i Stockholm har de ett U17 -gäng som tränar. Det är jättebra att de tar vara på de här som blir kvar hemma i Stockholm och ger dem chansen.

Men det är svårt för oss som är mindre klubbar, tänker jag, att kunna bedriva det.

Anna (36:12)
Distriktverksamheten och regionverksamheten blir väldigt viktig för de här. Där är vi ett pyttelitet distrikt med två klubbar i. Vi samtrenar ju alla träningar alltid tillsammans med Gävle. Men vi är fortfarande tillsammans mindre än en normal Stockholmsklubb. Så det finns juniorverksamhet.

Josefin (36:19)
Mm.

Mm.

Mm.

Ja, det är svårt. Jag tycker att jag fortsätter bry mig inför skidåkningen och fortsätter åka.

Calle (36:48)
Ja, och vill man träna, det går ju alltid att få till. Det finns personer i klubbarna som brinner för alpinskidåkning. Så det går ju, även om det kanske inte finns en juniorgrupp i alla klubbar, så går det ju att samverka och ordna till det på ett eller annat sätt. Man börjar ju se det här mer i... Just alpina, sporten blir ju lite klurig i och med att det är mycket transport.

Josefin (37:00)
Ja.

Calle (37:18)
och man måste ta sig till backen och därför blir liksom gymnasierna fyllde en stor funktion i det. En stor del av vårt jobb går ju ut på transport. Åka på läger och boka grejer och se till så att vi får backtid och alla de här grejerna vilket kan vara lite klurigt på egen hand men det man börjar se är ju om en som på längdsidan att bor du i din hemkommun nära ett längd spår.

och du har liksom okej sparring i närområdet. Då behöver du inte alltid gå på skidgymnasiet för att lyckas. Och vikten av ett fungerande stödsystem i den åldern där du får dina föräldrar eller vårens havare av något slag se till så att du får din sömn, du får din mat, du får stöd med skola och allting. Då...

Det är som en otrolig viktig aspekt i att lyckas. Det är en andel elever som flyttar hemifrån, upp på skidgymnasium, tränar fyra till åtta pass i veckan, ska ta hand om sina egna skidor, ska tvätta sina kläder, ska stära sin lägenhet, ska laga sin egen mat, ska ta med sig matlådan, ska gå upp i tid.

för att ta sig till backen och ska få tillräckligt med sömn och återhämtning. Det är ett jättejätteansvar att lämna på en 15 -16 -åring. Så med all respekt, för det är det ju såklart att det är inte alla som fixar det. Så kan man få till ett bra system i närområdet så tror jag att vi kommer kunna se mer sådana upplägg framöver också.

Anna (39:09)
Nu får vi hoppas att det känns ljust för dem som inte kom in.

Joel (39:13)
Ja, men vänster sväng.

Calle (39:15)
Ja, det ses.

Joel (39:17)
Jag har en liten fundering här om vi går till er person igen. Det här kanske är lite baserat på egen okunskap och rädslor men hur har det här påverkat er att eget förhållande till skidåkning? Min rädsla är så att om man skulle kliva in i klubben där hemma då kommer man bara stå i bott. Man kommer bli som en logistik. Man jobbar med logistik och man får inte åka med egna skidor. Så...

Anna (39:38)
Hehehehehe

Joel (39:42)
Bekräfta eller säg emot hur påverkar er skidåtning och förhållande till skidåtning? Josefin, tänker du?

Josefin (39:50)
Hur tänker du då att det inte är himla...

Joel (39:53)
Men om man tänker som skidlärare så står man på sidorna, man åker sidorna med gruppen. Nu tänker jag att man står utan skidor i botten på backen.

Josefin (39:58)
Mm.

Ja, nästan tänkte jag säga. Man åker inte alls lika mycket skidor som man gör som skidlärare. Det gör man ju inte. Det blir ju mycket. Man åker upp, sätter bana, hasar igenom banan. Man hamnar i mitten av banan och allt som oftast för att filma eller coacha därifrån. Och sen blir det ju liksom... Sen är ju passet slut och river man banan. Så det är egentligen mycket hasa på skidorna.

Man klarar sig utan kanter ganska länge. Men det är ju därför man också vill försöka få in de här fri åkningspassen även fast det är svårt att få in dem för att man själv ska kunna åka lite mer skidor. Och lyckas man även att vi är fler tränare på plats under själva träningspassen. Att vi kan dela upp oss. För det har vi ju lyckats när vi är fulltalet och ingen är borta eller så.

Då brukar vi också kunna dela upp oss mer, att två kanske fokuserar mer på de som åker i banan och sen så kan man plocka ut vissa elever och man gör någon fri åkningsdel med dem liksom eller att det är något specifikt de behöver träna på. Då kan man ju plocka ut dem och då kan man ju också få lite mer skidåkning i sig än att bara stå på snö. Men ja, det blir... Det är många pass, det blir ju mer och...

Joel (41:25)
Mm.

Josefin (41:29)
Hasa. Det skulle jag vilja säga. I alla fall för mig. Jag vet inte, Kalle. Lyckas du åka?

Calle (41:35)
Ja, det är klart att det blir lite mindre åkning för mig också. Men sen tror jag man måste ställa sig frågan så här också. Som du säger, ska jag verkligen gå in i klubben hemma? Och farhågan är att man kommer stå där. Om man inte vill göra det, så kanske man inte ska in i klubben. Men om man känner att man vill in i racingen för att jag vill bidra med de här grejerna.

Joel (41:49)
Mm.

Mm.

Calle (42:06)
Så det är det man får gå till klubben och säga. Man brinner för skidåkning och det här är mer kompetenser. Det här är det här jag kommer kunna bidra med. Men är man intresserad av barnsättningen och man vill skapa den perfekta miljön och man vill stå på start och peppa kidsen. Det är ju hur häftigt som helst. De älskar ju åka skide och de tycker att det är hur coolt som helst. Så det är ju någonting. Oavsett om det är.

Alla vi som jobbar med ledarskap och utveckla andra oavsett nu råkade det bli skidåkning. Det hade lika gärna kunnat bli vilken annan sport som helst. Kärnan i det vi håller på med är ju någonstans ändå att utveckla andra. Och sen om man får göra det med. Om jag känner att min kompetens är att visa instruera att reflektera och samtala kring hur vi känner och upplever när vi åker skidor. Då är ju de grejerna jag får försöka.

trycka på till mina kolleger och säga så här, nu kommer jag, de här fyra kommer jag behöva åka fritt med nu. Vi hade en dag i åren när det var, jag såg på prognosen innan, visste att de hade varit och tävlat mycket och de var lite slitna och så skulle vi åka Storsland och så här, ja men vilka skrev jag ut och så, men vilka är suna på en friåkningsgrupp? Och då fick jag ju med mig tio åkare. Så vi fodde runt och påresk utan en hel förmiddag och åkte

som studsade runt och hade superkul och sen åkte vi ett slalompass på eftermiddagen. Så det går ju att få till och jag tror att det är viktigt att ställa sig frågan så att vill jag in vad är det jag kan bidra med? För att folk som sätter bra banor och är duktiga på att hasa, ja men det finns det, det kan man lära sig.

Anna (43:55)
Men en annan grej är att när man pratar och tänker på skidteknik blir man bättre på att åka skidor. Jag kan ju tycka att jag utvecklas skidtekniskt genom att analysera och coacha andra.

Calle (43:57)
Ja.

Anna (44:19)
Speciellt om det hamnar i en situation där man ska visa någonting. Vår yngsta son är ju U12, första års, och då innebär ju att han har gått från kort käpp till lång käpp, vilket är jättestökigt. Och där blir det ju jättemycket visande. Och liksom när det kommer till linjeval och sådana där saker, så...

Då är det lättare för dem att se om någon kan visa. Och är man då skilärare så har man också förmågan. Jag kanske inte åker fortast till banan men jag kan ju ändå visa tekniker. Så nog utvecklar jag min skidteknik genom att vara tränare. Det vill jag säga. Och framför allt om man då är en skilärare som tänker att examen det är nog jättebra för mig. Då är det här en fantastisk träning.

för att ta sig igenom ett Block 2, tänker jag.

Calle (45:17)
Absolut. Det är det som är häftiga med racing. Vi är så van att kunna starta svängen där vi vill. Vi åker med en rejäl hög av lastning och så ser man långt borta där. Där ser det jättefint ut. Där startar jag svängen. Att få kastas in i någonting. Det behöver inte alltid se helt objektivt perfekt ut för det är helt omöjligt.

Anna (45:33)
Mm.

Calle (45:46)
Här sitter käppen så det är bara att kliva på. Det spelar ingen roll om du står på hälarna eller hur du kommer ur nästa sväng. Du har inget val. Det ger en ny dimension till skillelärare.

Anna (45:58)
Degaskeftigt.

Calle (46:04)
Mm.

Joel (46:05)
Jag tycker det här har varit ett väldigt intressant, inspirerande och peppande avsnitt. Men jag tänker att vi börjar också lida mot sitt slut. Så att vi... Jag tänkte att vi ska fråga dig, Josefin, först om du... Vår vanliga avslutningsfråga. Har du något favoritminne från din skidlärarkarriär?

Anna (46:25)
Eller tränar.

Josefin (46:27)
Det var nog min tränarkarriär och det var på ett JSM i Björnrike faktiskt. Det var nog bland mina första år när jag var tränare. Så var det en tjej som inte hade... Hon hade väl inte lyckats så mycket under vintern. Men där på JSM...

Då slog hon ju till. Nu minns jag inte exakt var hon hamnade, men hon gjorde i alla fall en topp 10 placering, vilket var väldigt... Alltså det var oväntat, så det var väldigt roligt att se. Det var roligt att få vara bidragande i det. Så det var superkul.

Joel (47:09)
Det måste ju vara häftigt att se de här långsiktiga resorna och sedan när det är utveckling. Kalle?

Josefin (47:20)
Ja, men faktiskt. Man har det långa perspektivet och sen att de helt plötsligt, eller inte bara plötsligt, men att de får lyckas. Det är det som är så roligt, att man får vara med när de får lyckas och det går bra för dem. Det ger ju ofta stringar på vattnet, sen går det av sig själv nästan. De får sitt självförtroende och de får lyckas mer. Det är kul.

Calle (47:50)
Fint. Jag sitter och tänker här och ska man liksom sålla i någonting. Men jag jobbade länge som.

och skiljärare var jättein i det. Jag fick ju, jag ville väl lyxen att få vara på InterSki och stått liksom och gjort hela den resan och fått göra de workshopsen och föredragen och för den liksom hela den resan vilket är ett jättefint minne. Men det som jag, det som man kommer tillbaka till lite grann det är liksom hela den här sociala aspekten som är skidåkning och att få, jag jobbade ju i Malung med parkskidåkning på gymnasiet där.

Det är länge sen jag slutade 2017 när jag började. Jag tror jag började 23. De eleverna är ju... De som jag hade är ju 97 -er. De börjar bli ganska gamla. Men vi har ju kontakt än idag och träffas i backen och åker skidor ihop och gör de här grejerna. Det är väl det som är liksom... Det är ett minne som är återkommande hela tiden. Det är ju på gymnasie -nivå.

och en stor anledning till att det är så himla häftigt att jobba på gymnasium. Att man får följa, man får vara med i en personlig utveckling och man får vara med och guida där lite grann och kunna få träffa dem efterhand och de kommer fram och de vill hänga och de vill snacka och de vill liksom prata med en. Och det är ju fantastiskt, från märke man ju att man har varit med och påverkat in någonting så himla mycket större än lite tricks eller lite svängar höger vänster.

Anna (49:29)
Det är en viktig tid i deras liv, tänker jag. Det är liksom från ungdom till ung vuxen på de där faktiskt fyra åren som ni har dem. Det är ganska...

Calle (49:36)
Absolut.

Sen har jag haft en elev som har åkt OS. Det är ju stort, men jag var inte där. Det är inget minne mer än att det är i en fjädringhatt.

Anna (49:44)
Kul.

Joel (49:49)
Var, Josefin, vad kan man hitta dig, om du vill bli hittad, vad kan man hitta dig på på internet eller i världen? Om man vill ta kontakt med dig tänker jag.

Josefin (49:57)
Ja, men man kan ju hitta mig på... Här är ju Dagens gymnasium i Sveg kan man hitta mig. Man kan även hitta mig på Instagram. Jag heter Josefin Street. Det finns nog fler som heter Josefin Street, men jag är väl ganska...

Joel (50:05)
Hmm.

Vi ser till att länka det. Kalle? Just det. Men vi länkar alltid. Vad kan man hitta dig Kalle?

Josefin (50:18)
Ja, jag finns även på Facebook.

Calle (50:22)
Ehh... Carlene Flo på Instagram.

Joel (50:28)
Mm. Kul.

Calle (50:29)
Sen är det post -stolmskidiminasium. Men det är nog lättare att gå den vägen.

Joel (50:34)
Tack så jättemycket för att ni tog er tid att snacka med oss idag.

Calle (50:41)
Jag själva. Här kan man ju hålla på och surra i några timmar till.

Anna (50:42)
Ja, precis. Jag känner också det som klubbtränare. Jag har ungefär tusen frågor till. Jag är långt ifrån klar med er. Men... Precis.

Josefin (50:42)
Ja tack själv.

Joel (50:45)
Tack så mycket.

Calle (50:53)
Vi får följa upp det här kanske.